...hoppas jag att ni alla har haft och att ni nu på annandagens kväll myser gott och känner att all stress o jäkt som en del av er kanske känt av innan helgen, nu är bortblåst!
*ler brett*
Hos La Famillia...jaa alltså här hemma hos oss, har vi haft det lugnt o skönt. Men Mannen är ändå inte riktigt överrens med julen...han tycker den är alldeles FÖR mycket av allt.... Så i år har jag döpt om honom till Grinchen, ni vet de gröne lurvige saken i "Whoville" som hatar jul, kärlek och värme!!
Husets Grinch kan tänka sig att inte fira jul alls, det kan inte jag, trots att jag med åren har dragit ner på julen MASSOR *slår ut med armarna o himla med ögonen*....
Alla tomtar som jag fått sen 1968 är sålda till en samlare i Lidköping, julkrukor bortskänkta, flera ljusstakar o stjärnor ligger kvar i lådor, pryttlar och annat tjohej som hör julen till har inte hittat in till oss på senare år.
MEEEN...*spänner ögonen in er*...julgran, adventsljusstaken med de 4 levande ljusen i, stjärnorna i fönstren, handskrivna julkort och julskinkan...DET släpper jag inte så länge vi firar jul hemma i Sverige!!!
*nickar bestämt o nöjt*
I år är jag extra nöjd med julen för att den har varit VIIIT *klappar händerna o studsar upp o ner*...är det inte bara så vackert?!
*tittar ut*
Även om det är lite för varmt för att det ska bli härliga snövallar och för att det ska bli det där härliga knarrandet under fötterna när man är ute o går...och det nästan känns som om det är ett enormt vitt ljuddämpat eller madrasserat rum man går i!!
*blundar o föreställer mig det vita härliga*
Tänk att det finns så mycket denna julen som gör mig nöjd, jag är så tacksam över att få fira jul...hemma. Att inte behöva vara på sjukhuset eller värre ändå...inte få vara med här på jorden alls...
*ser allvarlig ut*
Förra julen kunde jag aldrig föreställa mig att jag innan 2009 års julfiande skulle få tillbringa början av vintern med att resa till Borås och stråla min "bobba" efter att ha opererat bort en elak cancertumör i slutet av sommaren.
Livet bjuder oss på överraskningar av olika slag, som vi bara får ta emot, hantera och lära oss att leva med.
Allt som händer gör oss en erfarenhet rikare....även om det är sura erfarenheter så är det en erfarenhet som gör oss till just den speciella människa man är.
Jag är speciell...du är speciell...och du..*pekar på en i taget*....just pga det vi fått nerpackat i vår ryggsäck som kallas livet!!
Vi är speciella på olika sätt fast vi kanske varit med om liknande saker....
Ibland kan jag känna att jag kanske tror att jag är lite FÖR speciell, just för att jag fått "skiten"...cancern alltså.
Är det så att jag TROR att jag är bättre eller MER speciell än någon annan som inte fått "skiten" ?!?!
Nää, det är jag inte, och det tror jag inte att jag är heller!
Men jag tror att alla som varit med om att få livet upp o ner vänt förstår den där speciella känslan...
Jag har fått en känsla av lugn i kropp o själ samtidigt som jag kan bli ootroligt irriterad på folk som gnäller över småsaker...för mig småsaker...Som att gnälla på att mjölken är slut i affären, att sura över att julskinkan är för liten, att man har skoskav för att man själv valt att köpa för små skor,.....osv osv
Jag tycker att det finns så mycket bagateller som folk lägger ner energi på att bli arga på eller att vara irriterade så länge över en sak att man tom glömt VAD man är irriterad över...
Man har helt enkelt blivit sur o bitter för att man skapat sig ett eget surmonster som går omkring o gör livet surt för...inte bara sig själv utan också för omgivningen som drabbas och tom ev dras med i den taskiga energin som skapats.
Den energin är lättare att dras med i än i den positiva energi som en främling kan ge på stan genom en trevlig nick och ett "hej"....
Julkänslan som jag har i år, ger mig ett lugn i kroppen som får mig att samla lite kraft och göra ett försök att starta ett nytt år med nya tag och längta efter framtiden och vad den kommer att bjuda på.
*ler*
Att se framåt....
Jag hoppas att ni alla fått bara goa känslor i kroppen denna jul och att vi alla ser fram emot nyår och ett år 2010 som ska bjuda på massor av härligheter...kärlek, god hälsa till nära o kära, nya vänner, självklart en massa nya minnen med gamla vänner och kanske lite nya småttingar runt omkring oss o annat som gör oss glada!!!
Nu är julen snart över för i år.....hoppas ni njuter av det sista av den!
KRAMAR
Moschi
lördag 26 december 2009
torsdag 17 december 2009
Snön faller men få den bli kvar?!
Jag gillar snön o vill verkligen ha en vit jul!!
vintrarna som de var förr är ju de man suktar efter förstås... *ler*
Imorrn ska jag försöka ta mig o stora dottern till Jönköping,, shoppa på a6 och IKEA lockar o jag har snart handlat klart alla klappar så jag hoppas att det mest blir de sista klapparna o ev nån extra om vi få träffa Lillkickans lilla kärlek...*ler busigt*
Nu ska jag gå o natta mig, det blir tidig uppgång imorrn o jag vill va utvilad. Handlar alldeles för lite klappar om jag e trött!!! ;)
så PIGG är det som gäller..... Min Prinsessa ska med oxå...det blir kul!!
Så sov nu gott mina vänner....nu ska Moschi slänga den skröppliga kroppen i bingen i hopp om en bättre fysisk trimtopp imorrn.
Natti natti alla små människobarn!!
KRAM
Moschi
vintrarna som de var förr är ju de man suktar efter förstås... *ler*
Imorrn ska jag försöka ta mig o stora dottern till Jönköping,, shoppa på a6 och IKEA lockar o jag har snart handlat klart alla klappar så jag hoppas att det mest blir de sista klapparna o ev nån extra om vi få träffa Lillkickans lilla kärlek...*ler busigt*
Nu ska jag gå o natta mig, det blir tidig uppgång imorrn o jag vill va utvilad. Handlar alldeles för lite klappar om jag e trött!!! ;)
så PIGG är det som gäller..... Min Prinsessa ska med oxå...det blir kul!!
Så sov nu gott mina vänner....nu ska Moschi slänga den skröppliga kroppen i bingen i hopp om en bättre fysisk trimtopp imorrn.
Natti natti alla små människobarn!!
KRAM
Moschi
fredag 11 december 2009
Long time no see....
Så var jag här igen då...
*ler*
Jag har valt att inte skriva på ett tag för att min värld efter strålningveckorna varit allt annat än lugna, avslappnande och fina.
Det har varit full rulle...för mycket full rulle.
*skakar på huvet*
Jag hade sett fram emot att få vila upp mig och repa krafter igen, men jag har inte hunnit helt enkelt.
Det är ju så när man har famlj....det går bara inte att välja bort allt som rör familjen som ska rulla på eller akuta saker som händer.
Ibland känns det som om jag o andra runt omkring mig faktiskt har glömt bort att min höst varit tung.
Att jag faktiskt inte bara kan vara gamla vanliga Pillan bara för att jag inte tar "strålcapen" till Borås längre.
Jag tror självklart att det mycket är mitt eget fel, för jag är så förbannat jäkla "helylleMoschi". Och det är inget som jag går omkring o tänkr på att jag ska vara...jag bara har det sittandes i ryggraden.
Jag ska klara mig själv, ta hand om allt jag brukar ta hand om...aldrig säga nej till folk, fixa allt åt folks som ser eller låter behövande ut.
"Det är ingen fara, jag mår bra"...."Jag ska inte klaga, finns alltid nån som har det värre"...."Inga problem, jag ordnar det..."..."Behöver du nåt så säg till"...osv osv osv.
Jag blir trött på mig själv när jag inte kan säga till folk att jag inte orkar, jag är illa bränd i armhålan o på bröstet och även om jag ser ut som tidigare, så är jag inte som tidigare för det.
Min kroniska smärta i rygg, höfter, ljumskar och ben har nästan glömts bort...även av mig känns det som...
Det verkar kanske konstigt, men så känns det.
Det är inte så att jag INTE HAR VÄRK...nää...satan heller...jag har sån värk att det känns som om någon sakta sakta håller på att äta upp mig inifrån....nån som saltar o pepprar och sticker en vass kniv och en riktigt spretig gaffel i mig långsamt ibland och snabba hugg ibland.
*suckar lätt*
Nästan varje dag tar min ork fullkomligt slut o visar sig i form av att de där tårarna...*pekar mot ögonen*..som ligger o bränner bakom ögonlocken tvingar sig ut och jag kan inte hålla dem tillbaka.
Jag gör verkligen allt jag kan för att låta bli, för jag blir ju inte friskare av att lipa...men det går inte. Det är absolut inte så att jag tycker synd om mig själv och att jag deppar ihop för att INGA TYCKER SYND OM MIG!!
Absolut inte...jag vill bara ha lite förståelse för att jag inte orkar vara mitt gamla jag.
Jag orkar inte erbjuda skjuts till affärer eller ringa runt till alla vänner, släktingar o bekanta för att se hur de mår o vad de gör.
Mitt minne är väldans kort o jag har svårt för att komma ihåg saker jag o barnen kanske bestämt eller om jag ska hämta saker på posten eller åka speciellt till affären för att köpa något jag MÅSTE ha...men kommer hem med allt annat än det.
Jag snurrar till det när vi sitter o pratar med folk vi umgås med och min mun slänger ur sig ord som min hjärna inte alls har tänkt att den ska säga.... Då blir det pinsamt och jag blir stressad av att folk kanske tycker att jag är knäpp....
Så vad jag vill säga, det är...Jag är trött och vill repa kraft!
Jag vill gå åtminstone ETT steg framåt (och sen ett till o ett till).... istället för att slita för att få snubbla framåt och då bli fälld rätt utmed knävecken och få tyngre bagage att släpa på och tappa gnistan som ska göra att jag så småningom ska kunna ska kunna se framåt...att kunna ha hopp om att få ha ett hyfsad normalt liv.
Kunna jobba, klara av att tala med folk, göra kul saker med familjen och inte behöva vara begränsad....
Jag vill leva!
Imorrn ska jag och Mannen iväg med hans arbetskollegor med respektive på julbord med övernattning och bowling o hela slanten....
Normalt sett så längtar ju alla efter att göra såna trevliga saker.... För mig tar det oerhört mycket kraft och energi för att bara vara social och orka hänga med.
Det är inte så att jag inte vill....nää...klart jag vill!!!
Men jag blir lite stressad inför det eftersom jag aldrig vet hur min kropp kommer att sköta sig.
Jag kan inte komma överrens med den skröppliga kroppen om att jag ska kunna få vara ifred från värk och kraftlöshet...jag får bara ta det som det blir.
Det är allt annat än kul att känna sig tråkig, trist, avdankad och att inte se fräsch, snygg och cool ut som alla de andra respektive till min mans kollegor.
De är verkligen superfräscha allihop...korta, smala, vältränade, bruna, snygga, välvårdade, persikohyade, unga, festliga, roliga, sociala, snyggt klädda och det är absolut inget kul att känns sig precis tvärtemot alla dem!
Nu tycker ni säkert att jag låter som en gnällig tonårstjej...o det må så vara... Men det är mina känslor och jag kan inte tränga undan dem hur mycket jag än vill det!
För jag vill verkligen inte känna mig usel, men just nu är det jättesvårt att göra nåt åt det...
Jag hoppas att min kraft kommer tillbaka o att jag då ska kunna kämpa för att bli den Moschi jag vill vara.
Den dagen...då ska jag få se på f-n..... ;)
Jag önskar er alla en underbar helg, jag ska göra allt jag kan för att försöka få det också!!
Kram
Moschi
*ler*
Jag har valt att inte skriva på ett tag för att min värld efter strålningveckorna varit allt annat än lugna, avslappnande och fina.
Det har varit full rulle...för mycket full rulle.
*skakar på huvet*
Jag hade sett fram emot att få vila upp mig och repa krafter igen, men jag har inte hunnit helt enkelt.
Det är ju så när man har famlj....det går bara inte att välja bort allt som rör familjen som ska rulla på eller akuta saker som händer.
Ibland känns det som om jag o andra runt omkring mig faktiskt har glömt bort att min höst varit tung.
Att jag faktiskt inte bara kan vara gamla vanliga Pillan bara för att jag inte tar "strålcapen" till Borås längre.
Jag tror självklart att det mycket är mitt eget fel, för jag är så förbannat jäkla "helylleMoschi". Och det är inget som jag går omkring o tänkr på att jag ska vara...jag bara har det sittandes i ryggraden.
Jag ska klara mig själv, ta hand om allt jag brukar ta hand om...aldrig säga nej till folk, fixa allt åt folks som ser eller låter behövande ut.
"Det är ingen fara, jag mår bra"...."Jag ska inte klaga, finns alltid nån som har det värre"...."Inga problem, jag ordnar det..."..."Behöver du nåt så säg till"...osv osv osv.
Jag blir trött på mig själv när jag inte kan säga till folk att jag inte orkar, jag är illa bränd i armhålan o på bröstet och även om jag ser ut som tidigare, så är jag inte som tidigare för det.
Min kroniska smärta i rygg, höfter, ljumskar och ben har nästan glömts bort...även av mig känns det som...
Det verkar kanske konstigt, men så känns det.
Det är inte så att jag INTE HAR VÄRK...nää...satan heller...jag har sån värk att det känns som om någon sakta sakta håller på att äta upp mig inifrån....nån som saltar o pepprar och sticker en vass kniv och en riktigt spretig gaffel i mig långsamt ibland och snabba hugg ibland.
*suckar lätt*
Nästan varje dag tar min ork fullkomligt slut o visar sig i form av att de där tårarna...*pekar mot ögonen*..som ligger o bränner bakom ögonlocken tvingar sig ut och jag kan inte hålla dem tillbaka.
Jag gör verkligen allt jag kan för att låta bli, för jag blir ju inte friskare av att lipa...men det går inte. Det är absolut inte så att jag tycker synd om mig själv och att jag deppar ihop för att INGA TYCKER SYND OM MIG!!
Absolut inte...jag vill bara ha lite förståelse för att jag inte orkar vara mitt gamla jag.
Jag orkar inte erbjuda skjuts till affärer eller ringa runt till alla vänner, släktingar o bekanta för att se hur de mår o vad de gör.
Mitt minne är väldans kort o jag har svårt för att komma ihåg saker jag o barnen kanske bestämt eller om jag ska hämta saker på posten eller åka speciellt till affären för att köpa något jag MÅSTE ha...men kommer hem med allt annat än det.
Jag snurrar till det när vi sitter o pratar med folk vi umgås med och min mun slänger ur sig ord som min hjärna inte alls har tänkt att den ska säga.... Då blir det pinsamt och jag blir stressad av att folk kanske tycker att jag är knäpp....
Så vad jag vill säga, det är...Jag är trött och vill repa kraft!
Jag vill gå åtminstone ETT steg framåt (och sen ett till o ett till).... istället för att slita för att få snubbla framåt och då bli fälld rätt utmed knävecken och få tyngre bagage att släpa på och tappa gnistan som ska göra att jag så småningom ska kunna ska kunna se framåt...att kunna ha hopp om att få ha ett hyfsad normalt liv.
Kunna jobba, klara av att tala med folk, göra kul saker med familjen och inte behöva vara begränsad....
Jag vill leva!
Imorrn ska jag och Mannen iväg med hans arbetskollegor med respektive på julbord med övernattning och bowling o hela slanten....
Normalt sett så längtar ju alla efter att göra såna trevliga saker.... För mig tar det oerhört mycket kraft och energi för att bara vara social och orka hänga med.
Det är inte så att jag inte vill....nää...klart jag vill!!!
Men jag blir lite stressad inför det eftersom jag aldrig vet hur min kropp kommer att sköta sig.
Jag kan inte komma överrens med den skröppliga kroppen om att jag ska kunna få vara ifred från värk och kraftlöshet...jag får bara ta det som det blir.
Det är allt annat än kul att känna sig tråkig, trist, avdankad och att inte se fräsch, snygg och cool ut som alla de andra respektive till min mans kollegor.
De är verkligen superfräscha allihop...korta, smala, vältränade, bruna, snygga, välvårdade, persikohyade, unga, festliga, roliga, sociala, snyggt klädda och det är absolut inget kul att känns sig precis tvärtemot alla dem!
Nu tycker ni säkert att jag låter som en gnällig tonårstjej...o det må så vara... Men det är mina känslor och jag kan inte tränga undan dem hur mycket jag än vill det!
För jag vill verkligen inte känna mig usel, men just nu är det jättesvårt att göra nåt åt det...
Jag hoppas att min kraft kommer tillbaka o att jag då ska kunna kämpa för att bli den Moschi jag vill vara.
Den dagen...då ska jag få se på f-n..... ;)
Jag önskar er alla en underbar helg, jag ska göra allt jag kan för att försöka få det också!!
Kram
Moschi
tisdag 1 december 2009
Tappar skinnet...
...och det gör ont!!!!
*pekar in mot armhålan och "bobban"*
Det är ju satan att det ska komma en massa skit efter att strålningen är över och man tror att allt gått lätt...eller iaf hyfsat lätt då.
*höjer ögonbrynen o skakar lätt på huvet*
Vaknade i natt av att det brände som Fan självs bakdel över strålområdet!
Tog en dusch på morgonen o när jag torkar mig så lossar huden på flera ställen...
Ni vet antagligen hur det känns när man solbrännt sig ordentligt och man ömsar skinn efter!!
*kollar runt om nån känner igen sig*
Sen är det ju lite svårt att inte röra det här området, så jag trodde jag var klyftig och satte upp specialförband jag fick från strålsyrran....meeeen...eftersom den inte sitter fast ordentligt så tog jag hudvänlig tejp för att det skulle va på plats....
HUDVÄNLIG TEJP!!!!!!!
*skriker och artikulerar*
Om en tejp anses vara hudvänlig så ska väl inte både hud o kött följa med när man tar bort den?!?!
Rätta mig om jag har fel!!
Men om hudvänlig tejp uppför sig på det viset, så vill jag INTE veta hur annan tejp är!!
Nu har jag försökt använda en klisterborttagningstuss till att få bort kladd efter tejpen...det är en särskild tuss som Lillkickan fick när hon hade insulinpump och nålen skulle fästas med klisterlappar som lämnade kladd kvar vid byte.
Tur att den funkade bättre till henne....
*lyfter armen o luftar lite*
Nu är jag alltså fortfarande kladdig, skinnflådd, svedd och ilsken....biverkningar som ingen talat om att man kunde få....
Kan ju inte ens ha BH på mig...och det mina vänner...är allt annat än spännande!!
*nickar allvarligt*
När jag rör mig för hastigt i soffan så rusar familjen in under bord och dörrposter och skriker...
"JORDBÄVNING"...sen upptäcker de att det bara var jag som rättade till en kudde under armen, så smyger de sakta tillbaka till sin platser.... sneglandes på mig och "bobbarna"...ifall det skulle komma ett efterskalv....
Kram
Moschi
*pekar in mot armhålan och "bobban"*
Det är ju satan att det ska komma en massa skit efter att strålningen är över och man tror att allt gått lätt...eller iaf hyfsat lätt då.
*höjer ögonbrynen o skakar lätt på huvet*
Vaknade i natt av att det brände som Fan självs bakdel över strålområdet!
Tog en dusch på morgonen o när jag torkar mig så lossar huden på flera ställen...
Ni vet antagligen hur det känns när man solbrännt sig ordentligt och man ömsar skinn efter!!
*kollar runt om nån känner igen sig*
Sen är det ju lite svårt att inte röra det här området, så jag trodde jag var klyftig och satte upp specialförband jag fick från strålsyrran....meeeen...eftersom den inte sitter fast ordentligt så tog jag hudvänlig tejp för att det skulle va på plats....
HUDVÄNLIG TEJP!!!!!!!
*skriker och artikulerar*
Om en tejp anses vara hudvänlig så ska väl inte både hud o kött följa med när man tar bort den?!?!
Rätta mig om jag har fel!!
Men om hudvänlig tejp uppför sig på det viset, så vill jag INTE veta hur annan tejp är!!
Nu har jag försökt använda en klisterborttagningstuss till att få bort kladd efter tejpen...det är en särskild tuss som Lillkickan fick när hon hade insulinpump och nålen skulle fästas med klisterlappar som lämnade kladd kvar vid byte.
Tur att den funkade bättre till henne....
*lyfter armen o luftar lite*
Nu är jag alltså fortfarande kladdig, skinnflådd, svedd och ilsken....biverkningar som ingen talat om att man kunde få....
Kan ju inte ens ha BH på mig...och det mina vänner...är allt annat än spännande!!
*nickar allvarligt*
När jag rör mig för hastigt i soffan så rusar familjen in under bord och dörrposter och skriker...
"JORDBÄVNING"...sen upptäcker de att det bara var jag som rättade till en kudde under armen, så smyger de sakta tillbaka till sin platser.... sneglandes på mig och "bobbarna"...ifall det skulle komma ett efterskalv....
Kram
Moschi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
