Som några av er vet så började jag på en form av "terapi" för några månader sedan, där jag ska lära mig att leva i nuet och acceptera att mitt liv ser ut som det gör.
När jag var där i förra veckan så började vi gå igenom MINDFULNESS...det ska hjälpa mig att försöka nå målet...att "gilla läget".
Man ska bla gå igenom sin kropp i tanken o känna efter hur det känns i olika delar, jag ska även vara uppmärksam på min omgivning, kunna beskriva den utan att på något som helst vis döma... Bara positiva tankar!!
När jag känner efter hur min kropp känns...tex som idag...mina höfter och ben värker fruktansvärt, ryggen bjuder på molande smärtor med lite hugg med jämna mellanrum, trötta och ömma axlar, skuldror och nacke, spänningsvärk i huvudet, stela värkande leder från topp till tå och en gammal skada i ena knät gör sig illa påmind....när jag gått igenom kroppen ska jag säga högt för mig själv att "JA, det är så här jag känner mig och mår idag...och det är OK!"
*ser fundersam ut*
Hur i hela friden ska jag lyckas med att känna att det är ok?!
För jag tycker verkligen inte att det är ok att ha så ont. Jag är trött på det och fattar för mitt liv inte hur jag ska lyckas lura mig själv att tycka att det är ok.
Men jag ska fortsätta att öva och öva och öva...gå igenom min kropp från topp till tå varje dag och säga att det är ok...hoppas verkligen att jag låter övertygande och börjar tro på mig själv när jag säger att det är OK att ha värk!
Jag ska kämpa för att inte tänka på vad som kommer att hända om min cancer inte är borta...att INTE vara orolig över att vara sjuk och vara besviken över hur mitt liv ser ut hälsomässigt.
Men det kommer banne mig inte bli lätt...för jag är besviken över att inte kunna röra mig utan att nån bit av kroppen ständigt värker... Inte hade jag tänkt mig att det skulle bli så här inte.
Lova att vara rädda om er allihop... gör allt ni kan för att ta hand om er kropp o själ!
Det är tur i allt elände att jag tror på livet inte bara är slut när man dör...för annars skulle jag vara oerhört stressad. Men jag vill ju ändå kunna få LEVA nu, i det här livet...när jag ändå lever. Det finns ju så mycket underbart att vara med om, så mycket jag skulle vilja uppleva tillsammans med min man och mina ungar här och nu!!
Jag ska börja med att gå ut i solen nu iaf...för den ger mig energi...längtar efter ordentlig sol och värme... önskar att sommaren ska komma på riktigt nu!
Ha en skön start på en ny vecka mina vänner...njut av solen när den är framme o ta hand om er!
Kram
Moschi
måndag 31 maj 2010
fredag 7 maj 2010
När Döden är välkommen.
Den rubriken kan ju tyckas vara lite mindre trevlig, men idag har just Döden välkomnats med öppen famn!
*ser ledsen ut*
Jag har tidigare skrivit om min goa giftasmorbror som varit döende i cancer sen oktober förra året....eller ska man börja räkna från den dagen han fick veta att han hade cancer?!
För att leva med vetskapen om att man har cancer får en att dö en smula redan från första dagen diagnosen ställts.
Även om man blir tröstad med "De klarar ju så många cancersjuka nuförtiden" eller "Min kusins svågers kompis fick cancer för flera år sen och han mår jättebra" osv osv.
Jag har ju tyvärr själv fått flertalet olika tröstetal från olika håll, och det är ju omtänksamhet och en smula rädsla för cancern som gör att många känner sig tvungna att ge några tröstande ord på vägen.
*nickar lätt*
Den senaste veckan så har mina tröstande ord till min moster varit att "Hoppas morbror får somna in o få ro i kropp o själ nu, han kommer att få det så gott när allt är över".
Så...det kanske inte är så tröstande för en kvinna vars livskamrat sen över 50 år tillbaka ligger döende, för jag tror hon innerst inne kämpat med sina egna känslor och försök till självtröst i allt elände.
Inte önskar man sin älskade en lång dödskamp med smärta, svält o pina...Nej.. visst vill man helst att både en själv och ens nära o kära får dö snabbt o smärtfritt även om det är fruktansvärt att leva vidare själv.
Men livet bjuder ju inte på enbart våra önskemål om hur saker o ting helst borde gå till. Ofta har jag funderat på hur grymt livet kan vara för många som får kämpa mycket hårdare än andra.
Morbror har idag kl 14.30 fått somna in lugn och stilla på ett korttidsboende som han varit livrädd för att hamna på!!
Jag kom en halvtimma för sent, men han hade sin fru och 2 andra släktingar hos sig som varit en otrolig trygghet för honom under hans sjukdomstid.
Jag fick iaf säga Adjö under eftermiddagen.
Så fint iordninggjord han blivit av den änglalika personalen som han haft kring sig på boendet!!!
De gick tom ut och plockade en fin bukett av italiensk körsbärsblomma som växer utanför, och lade på hans bröst under hans händer.
*torkar en tår*
Ett vitt fint lakan med handgjord brodyr, en vacker vit duk med 2 levande ljus på...alldeles fridfullt och tillsynes rofylld låg morbror i sin säng.
Jag fick klappa om honom, säga hej då och viskade några ord i hans öra innan vi lämnade rummet och det var alldeles sista gången jag såg min goa morbror...
Han som jag överlyckligt studsande upp o ner i min barnsäng ropade "Tut tut nu kommer NN nu kommer NN"...över.. Jag älskade att sitta i hans knä o se o höra när han knäppte med sina fingrar på ett lustigt sätt.
Jag fick min första cykel av honom o min moster, han har lärt våra barn att cykla, sparkat boll och busat med ungarna tålmodigt och helhjärtat.
Så många blåbärspajer vi har avnjutit tack vare hans idoga blåbärsplockande varje år.
Så vackra blåklint jag fått varje midsommar och så många julaftnar hans pliriga ögon tittat på sina julklappar och sagt "Nämen inte skulle väl jag ha några julklappar".
Nu kommer inte den vita saaben sakta svänga in på gatan mer, för att stanna till och ringa på för att kolla läget och komma in på en kopp kaffe....Ingen morbror som kommer att bli överlycklig över en påse nybakta bullar eller "bischevischer" ...han glömde alltid bort att det heter biskvier!
*ler*
Ikväll får han äntligen återförenas med vänner och släktingar som innan honom hamnat på andra sidan.
En dag ses vi igen, och för honom kommer det bara kännas som en dag har gått... Men för mig, så hoppas jag att det dröjer längre.
Fast jag kan ärligt säga att det är inte helt lätt att slå bort tankarna kring att jag själv kan bli liggandes likadant som morbror gjort den senaste tiden, min kusin för 6 år sen och en moster och 2 morbröder till långt tidigare!!
Cancer är en jävla skitsjukdom och jag önskar jag kunde trolla med knäna och få bort "skiten"....hur denna sjukdom kan förgöra en människa så fullkomligt grymt och vidrigt smärtfyllt är helt ofattbart!
Jag är livrädd för att få lida som mina nära o kära gjort!!!!
Jag ska försöka att få bort de tankarna, för jag vet att det bara är till elände att grunna på det...men det är svårt!
KÄRA MORBROR!
Till vila och ro du kommit till slut, ett sista hjärtslag o du kunde andas ut.
Stilla och fridfullt ett sista farväl, jag viskade i ditt öra och jag kommer alltid dig minnas väl!
Omtänksam och fin morbror och vän, farväl kära du, ha det gott tills vi ses igen.
Med massor av Kärlek din Pillan.
*ser ledsen ut*
Jag har tidigare skrivit om min goa giftasmorbror som varit döende i cancer sen oktober förra året....eller ska man börja räkna från den dagen han fick veta att han hade cancer?!
För att leva med vetskapen om att man har cancer får en att dö en smula redan från första dagen diagnosen ställts.
Även om man blir tröstad med "De klarar ju så många cancersjuka nuförtiden" eller "Min kusins svågers kompis fick cancer för flera år sen och han mår jättebra" osv osv.
Jag har ju tyvärr själv fått flertalet olika tröstetal från olika håll, och det är ju omtänksamhet och en smula rädsla för cancern som gör att många känner sig tvungna att ge några tröstande ord på vägen.
*nickar lätt*
Den senaste veckan så har mina tröstande ord till min moster varit att "Hoppas morbror får somna in o få ro i kropp o själ nu, han kommer att få det så gott när allt är över".
Så...det kanske inte är så tröstande för en kvinna vars livskamrat sen över 50 år tillbaka ligger döende, för jag tror hon innerst inne kämpat med sina egna känslor och försök till självtröst i allt elände.
Inte önskar man sin älskade en lång dödskamp med smärta, svält o pina...Nej.. visst vill man helst att både en själv och ens nära o kära får dö snabbt o smärtfritt även om det är fruktansvärt att leva vidare själv.
Men livet bjuder ju inte på enbart våra önskemål om hur saker o ting helst borde gå till. Ofta har jag funderat på hur grymt livet kan vara för många som får kämpa mycket hårdare än andra.
Morbror har idag kl 14.30 fått somna in lugn och stilla på ett korttidsboende som han varit livrädd för att hamna på!!
Jag kom en halvtimma för sent, men han hade sin fru och 2 andra släktingar hos sig som varit en otrolig trygghet för honom under hans sjukdomstid.
Jag fick iaf säga Adjö under eftermiddagen.
Så fint iordninggjord han blivit av den änglalika personalen som han haft kring sig på boendet!!!
De gick tom ut och plockade en fin bukett av italiensk körsbärsblomma som växer utanför, och lade på hans bröst under hans händer.
*torkar en tår*
Ett vitt fint lakan med handgjord brodyr, en vacker vit duk med 2 levande ljus på...alldeles fridfullt och tillsynes rofylld låg morbror i sin säng.
Jag fick klappa om honom, säga hej då och viskade några ord i hans öra innan vi lämnade rummet och det var alldeles sista gången jag såg min goa morbror...
Han som jag överlyckligt studsande upp o ner i min barnsäng ropade "Tut tut nu kommer NN nu kommer NN"...över.. Jag älskade att sitta i hans knä o se o höra när han knäppte med sina fingrar på ett lustigt sätt.
Jag fick min första cykel av honom o min moster, han har lärt våra barn att cykla, sparkat boll och busat med ungarna tålmodigt och helhjärtat.
Så många blåbärspajer vi har avnjutit tack vare hans idoga blåbärsplockande varje år.
Så vackra blåklint jag fått varje midsommar och så många julaftnar hans pliriga ögon tittat på sina julklappar och sagt "Nämen inte skulle väl jag ha några julklappar".
Nu kommer inte den vita saaben sakta svänga in på gatan mer, för att stanna till och ringa på för att kolla läget och komma in på en kopp kaffe....Ingen morbror som kommer att bli överlycklig över en påse nybakta bullar eller "bischevischer" ...han glömde alltid bort att det heter biskvier!
*ler*
Ikväll får han äntligen återförenas med vänner och släktingar som innan honom hamnat på andra sidan.
En dag ses vi igen, och för honom kommer det bara kännas som en dag har gått... Men för mig, så hoppas jag att det dröjer längre.
Fast jag kan ärligt säga att det är inte helt lätt att slå bort tankarna kring att jag själv kan bli liggandes likadant som morbror gjort den senaste tiden, min kusin för 6 år sen och en moster och 2 morbröder till långt tidigare!!
Cancer är en jävla skitsjukdom och jag önskar jag kunde trolla med knäna och få bort "skiten"....hur denna sjukdom kan förgöra en människa så fullkomligt grymt och vidrigt smärtfyllt är helt ofattbart!
Jag är livrädd för att få lida som mina nära o kära gjort!!!!
Jag ska försöka att få bort de tankarna, för jag vet att det bara är till elände att grunna på det...men det är svårt!
KÄRA MORBROR!
Till vila och ro du kommit till slut, ett sista hjärtslag o du kunde andas ut.
Stilla och fridfullt ett sista farväl, jag viskade i ditt öra och jag kommer alltid dig minnas väl!
Omtänksam och fin morbror och vän, farväl kära du, ha det gott tills vi ses igen.
Med massor av Kärlek din Pillan.
torsdag 22 april 2010
Blir man någonsin för gammal för....
ATT...
...bli nyförälskad i sin man som man varit ihop med sen tonåren?!
...vara busig ibland?!
...likt en 4-åring ta en främmande hand på bussen bara för att det känns tryggt?!
...bada naken i småbarnspoolen på utebadet?!
....vilja sitta i sin pappas knä när man är 40+?!?
..be om en kluppa på pizzerian när man får vänta länge?
....vilja fnissa med tjejerna vid bordet i köket trots att man är 25 år äldre än dem?!
...ha ett suddgummi efter tandisbesöket?!
....se på alla Walt Disneyklassikerna en helg?!
...åka till en Folk Park eller ett disco och dansa loss som på det gamla goa 80-talet?!
..bygga sandslott på stranden med barnens hinkar o spadar medans ungarna får titta på?!
...ha en kittelattack på sin man?!
...spela TV-spel och bli överlycklig för att man klår de andra deltagarna...(ens egna ungar)...gång på gång?
På många av dessa frågor kommer kanske många av er säga JAAAA på och andra säger NEJ aldrig!!
*ler lite*
Jag undrar HUR man ska veta när eller om man är för gammal för att göra vissa saker?!
*ser förbryllad ut*
Allt som inte är förbjudet enligt Sveriges Rikes Lagbok borde väl va ok?!
För om någon annan tycker att man gör fel så borde det väl mer handla om att den personen aldrig skulle kunna tänka sig göra nåt liknande?! Inte att det bör vara förbjudet!
Nu undrar ni kanske varför jag funderar över detta!?
*kollar runt*
Jo...jag funderar ofta på att jag känner mig ung i själen...skröpplig och skruttig kropp, men i själ o hjärta känner jag mig busig och ung och vill inte vara "tråkigt vuxen" om ni fattar vad jag menar?!
Att man ska ta promenader o mata svanarna o spela kort med sin make istället för att åka pulka eller mysa på en picknickfilt i parken eller pussas i kassakön på ICA lockar mig inte alls...
VEM bestämmer vad man bör eller inte bör göra när man är över 40 år?!
Bryr man sig om vad alla andra tycker och tänker OM man busar, pussas eller fnissar offentligt?!
Jag vet en sak...och det är att jag älskar att se ett riktigt gammalt gift par som går och håller varandra i handen o kanske pussas lite, ler åt varandra och visar att de fortfarande efter alla år är "unga i sinnet"!
Jag vill bli gammal och vara just sån tillsammans med min man. Men om man låter andra människor påverka ens unga sinne och slutar göra sånt man älskar...DÅ tror jag att man blir gaggig, bitter och tvingar änder att äta ens gamla mögliga bröd.
Jag hoppas att alla ni som läser verkligen gör saker NI mår gott av tillsammans med era nära o kära...det spelar ingen roll hur unga eller gamla vi är!!
Kram
Moschi
torsdag 15 april 2010
måndag 12 april 2010
Imorrn blir det nya tag....
...och det var ett bra tag sen det var nya tag!!
*ler*
Som ni vet så är det ju tydligen något speciellt med mitt namn eller mitt personnummer och sjukhus.... De lyckas tappa bort remisser och glömma bort mig eller gör rena o skära missar som inte borde ske inom vården.
Det senaste är min remiss till COPINGTERAPI som en Dr Jag Tror Inte Ett SKit På Att Du Har Ont på Smärtenheten KSS...har skickat till Öppenvårdsrehab i Skövde.
Copingterapi är som en blandning av sjukgymnastik och Kognitiv beteendeterapi, jag ska få lära mig att leva med min smärta!!
Den 9 maj förra året skickades den och jag fick veta att det var lång kö. Men när jag fick besked om att jag fått bröstcancer i somras, så ringde jag o sa att OM det var så att jag skulle få börja Copingterapin under hösten, så var det ingen idé, jag hade lite annat för mig.... Som operation och strålning o sånt... Det kune bli lite väl mycket!
Jag fick beskedet av en syrra på smärtenheten att jag bara skulle ringa dit när jag kände att det var ok att börja längre fram sen.
Grejjen är den, att jag fortfarande inte känner mig redo att börja, men eftersom Försäkringskassan jagar på mig, så måste jag ju!
*suckar*
Så jag ringde upp Öppenvårdsrehab förra veckan och de var helt oförstående!!
De har nämligen ingen Copingterapi där.... *skakar på huvet*...konstigt eftersom Dr JTIESPADHO sagt till mig både i maj förra året och i juni att det är det enda stället i min närhet som har just Copingterapi!!
*himlar lite med ögonen*
Jag berättade hela min historia o vad smärtenheten sagt och då fick killen jag talade med på rehab se att den remiss de skickat till dem den 9 maj, sändes åter den 12 maj..... Så när jag talade med läkaren i juni och syrran i början på augusti, så borde de ha sett detta och gjort något åt det!!!
Helt otroligt!! Så om jag nu bara hade suttit o fortsatt väntat på att de skulle kalla mig, så hade jag kunnat vänta hur länge som helst!!
Killen på rehab tyckte det var konstigt alltihop, men undrade exakt vad jag ville ha hjälp med... Jag berättade att jag enligt läkarens och Försäkringskassans önskemål ska lära mig att leva med min smärta då det inte finns annat att göra, så det var precis det jag behövde hjälp med!
Han berättar då att de har sjukgymnaster som har KBT-utbildning och att jag kunde få träffa någon av dem för att se om de kunde hjälpa mig. MEEEN....de har en kö på 132 st före mig och man har ingen möjlighet att gå före!!
*ler lite o skakar lätt på huvet*
MEEEN....eftersom jag har cancer, så visar det sig att jag faktiskt har förtur!!
(enda positiva med den skiten...)
Så då är det bara 12 st före mig i kö....hopp o hej vad folk som försvann före mig i kön!
*slår ut med armarna*
Men jag fick räkna med att det kunde ta ca 1 månad innan jag blev kallad.
Okej...vad är 1 månad av mitt liv så länge som jag har gått med smärtan i kroppen?!
I torsdags damp det ner ett brev i brevlådan...en kallelse från Öppenvårdsrehab!!
Jag får komma dit redan imorgon...*ler brett*...har aldrig varit med om dess like!!
Tjoff bara...så fick jag komma dit!
*smäller ihop händerna*
Så förhoppningsvis får jag en sjukgymnast som vill ha lite att bita i, som inte blir uppgiven efter att ha läst mina journaler o träffat mig o min skröppliga kropp!
Kanske, kanske, kanske kommer jag att få lite hjälp att hantera min smärta...det allra bästa av allt vore ju...*ler*...att jag kanske, kanske, kanske kan börja jobba 1 november!!!
Och TÄNK vad nöjd min handläggare på Försäkringskassan måste bli nu när jag kan säga till henne att jag inte bara ligger hemma och deppar över mitt smärtsamma liv och tuggar morfin o alla andra smärtstillande mediciner jag har dag ut o dag in och aldrig gör något vettigt!!
Min handläggare som för den delen skulle ringa i slutet på mars och inte har ringt än, kommer väl bli nöjd då?! Eller?!? För de har ju sina regler kring sjukskrivningar...man måste ju vara döende och VERKLIGEN veta att man ÄR döende för att få vara kvar i deras ruljans!!
Vet vi inte alla att vi faktiskt ska DÖ EN DAG?! *blinkar med ena ögat*
Vissa av oss blir uppmärksammade på det tidigare än de flesta och vi går omkring med en skräck inom oss över att vi faktiskt kan mäta döden bra mycket snabbare än vad vi tänkt oss!!
Jag lever i Sverige år 2010 och det räcker inte med årslånga utredningar, flertalet operationer, försök till rehabilitering och nya otäcka diagnoser som ställer till det för mig för att Försäkringskassan ska fatta att jag HAR INTE SJÄLV VALT ATT BLI SJUK!!! Jag har inte valt att få leva på 64 % av min lön som jag hade för 5 år sedan, jag har inte valt att jag inte kan leva ett normalt, socialt och friskt liv med min familj, arbetskamrater, släkt o vänner!!
Det har bara slängts på mig!!!
Jag har inte valt att leva så här!!!
*pekar på alla ärr på kroppen och försöker svänga lite på den skröppliga lekamen*
Jag har inte valt att leva i rädsla för att jag kanske dör ung, att ha svår kronisk smärta i kroppen 24 timmar om dygnet, att få blödande magsår, tappa minnet o känseln pga alla smärtstillande mediciner jag ätit i över 10 år, jag har inte valt att läkare kan använda mig som försökskanin o operera flera ggr utan några goda resultat...nää...tvärtom gett mig en kronisk nervskada och onödiga långa ärr på kroppen, onödig svår smärta under ingrepp där jag varit tvungen att vara vaken för att de ska veta vart i ryggkanalerna de är med elektroder och annan utrustning.
Nää...för om jag fick välja, så hade jag varit frisk och kry, fullt arbetsför och en lycklig, smärtfri mor, fru och vän!!
Men det är ju bara om jag fick välja.....
Kram
Moschi
*ler*
Som ni vet så är det ju tydligen något speciellt med mitt namn eller mitt personnummer och sjukhus.... De lyckas tappa bort remisser och glömma bort mig eller gör rena o skära missar som inte borde ske inom vården.
Det senaste är min remiss till COPINGTERAPI som en Dr Jag Tror Inte Ett SKit På Att Du Har Ont på Smärtenheten KSS...har skickat till Öppenvårdsrehab i Skövde.
Copingterapi är som en blandning av sjukgymnastik och Kognitiv beteendeterapi, jag ska få lära mig att leva med min smärta!!
Den 9 maj förra året skickades den och jag fick veta att det var lång kö. Men när jag fick besked om att jag fått bröstcancer i somras, så ringde jag o sa att OM det var så att jag skulle få börja Copingterapin under hösten, så var det ingen idé, jag hade lite annat för mig.... Som operation och strålning o sånt... Det kune bli lite väl mycket!
Jag fick beskedet av en syrra på smärtenheten att jag bara skulle ringa dit när jag kände att det var ok att börja längre fram sen.
Grejjen är den, att jag fortfarande inte känner mig redo att börja, men eftersom Försäkringskassan jagar på mig, så måste jag ju!
*suckar*
Så jag ringde upp Öppenvårdsrehab förra veckan och de var helt oförstående!!
De har nämligen ingen Copingterapi där.... *skakar på huvet*...konstigt eftersom Dr JTIESPADHO sagt till mig både i maj förra året och i juni att det är det enda stället i min närhet som har just Copingterapi!!
*himlar lite med ögonen*
Jag berättade hela min historia o vad smärtenheten sagt och då fick killen jag talade med på rehab se att den remiss de skickat till dem den 9 maj, sändes åter den 12 maj..... Så när jag talade med läkaren i juni och syrran i början på augusti, så borde de ha sett detta och gjort något åt det!!!
Helt otroligt!! Så om jag nu bara hade suttit o fortsatt väntat på att de skulle kalla mig, så hade jag kunnat vänta hur länge som helst!!
Killen på rehab tyckte det var konstigt alltihop, men undrade exakt vad jag ville ha hjälp med... Jag berättade att jag enligt läkarens och Försäkringskassans önskemål ska lära mig att leva med min smärta då det inte finns annat att göra, så det var precis det jag behövde hjälp med!
Han berättar då att de har sjukgymnaster som har KBT-utbildning och att jag kunde få träffa någon av dem för att se om de kunde hjälpa mig. MEEEN....de har en kö på 132 st före mig och man har ingen möjlighet att gå före!!
*ler lite o skakar lätt på huvet*
MEEEN....eftersom jag har cancer, så visar det sig att jag faktiskt har förtur!!
(enda positiva med den skiten...)
Så då är det bara 12 st före mig i kö....hopp o hej vad folk som försvann före mig i kön!
*slår ut med armarna*
Men jag fick räkna med att det kunde ta ca 1 månad innan jag blev kallad.
Okej...vad är 1 månad av mitt liv så länge som jag har gått med smärtan i kroppen?!
I torsdags damp det ner ett brev i brevlådan...en kallelse från Öppenvårdsrehab!!
Jag får komma dit redan imorgon...*ler brett*...har aldrig varit med om dess like!!
Tjoff bara...så fick jag komma dit!
*smäller ihop händerna*
Så förhoppningsvis får jag en sjukgymnast som vill ha lite att bita i, som inte blir uppgiven efter att ha läst mina journaler o träffat mig o min skröppliga kropp!
Kanske, kanske, kanske kommer jag att få lite hjälp att hantera min smärta...det allra bästa av allt vore ju...*ler*...att jag kanske, kanske, kanske kan börja jobba 1 november!!!
Och TÄNK vad nöjd min handläggare på Försäkringskassan måste bli nu när jag kan säga till henne att jag inte bara ligger hemma och deppar över mitt smärtsamma liv och tuggar morfin o alla andra smärtstillande mediciner jag har dag ut o dag in och aldrig gör något vettigt!!
Min handläggare som för den delen skulle ringa i slutet på mars och inte har ringt än, kommer väl bli nöjd då?! Eller?!? För de har ju sina regler kring sjukskrivningar...man måste ju vara döende och VERKLIGEN veta att man ÄR döende för att få vara kvar i deras ruljans!!
Vet vi inte alla att vi faktiskt ska DÖ EN DAG?! *blinkar med ena ögat*
Vissa av oss blir uppmärksammade på det tidigare än de flesta och vi går omkring med en skräck inom oss över att vi faktiskt kan mäta döden bra mycket snabbare än vad vi tänkt oss!!
Jag lever i Sverige år 2010 och det räcker inte med årslånga utredningar, flertalet operationer, försök till rehabilitering och nya otäcka diagnoser som ställer till det för mig för att Försäkringskassan ska fatta att jag HAR INTE SJÄLV VALT ATT BLI SJUK!!! Jag har inte valt att få leva på 64 % av min lön som jag hade för 5 år sedan, jag har inte valt att jag inte kan leva ett normalt, socialt och friskt liv med min familj, arbetskamrater, släkt o vänner!!
Det har bara slängts på mig!!!
Jag har inte valt att leva så här!!!
*pekar på alla ärr på kroppen och försöker svänga lite på den skröppliga lekamen*
Jag har inte valt att leva i rädsla för att jag kanske dör ung, att ha svår kronisk smärta i kroppen 24 timmar om dygnet, att få blödande magsår, tappa minnet o känseln pga alla smärtstillande mediciner jag ätit i över 10 år, jag har inte valt att läkare kan använda mig som försökskanin o operera flera ggr utan några goda resultat...nää...tvärtom gett mig en kronisk nervskada och onödiga långa ärr på kroppen, onödig svår smärta under ingrepp där jag varit tvungen att vara vaken för att de ska veta vart i ryggkanalerna de är med elektroder och annan utrustning.
Nää...för om jag fick välja, så hade jag varit frisk och kry, fullt arbetsför och en lycklig, smärtfri mor, fru och vän!!
Men det är ju bara om jag fick välja.....
Kram
Moschi
lördag 20 mars 2010
Ja må jag leva....
..ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade ååååår!!!
*sjunger högt o skråligt*
Ja...nu kanske 100 år till är lite väl häftigt, men hälften då...50 år till...det vore ju ball. Om man får va frisk!!
*höjer lite på ögonbrynen*
Jag var på efterkontroll igår, hos en bröstsköterska som skulle klämma o känna lite för att se om jag var ok efter strål och operation av "skiten".
Även om jag är van vid att visa både det ena och det fjärde av kroppen för folk...eller inte folk som i folk på stan, men massor av vårdmänniskor, unga som gamla kvinnor o män....men jag känner mig inte speciellt bekväm när andra ska ta på mig.
Så jag brukar blunda, ta ett djupt andetag o tänka på nåt helt annat. DET har jag blivit riktigt bra på nu för tiden... SÅ bra att jag ibland funderat på om vårdpersonalen tror att jag e riktigt klok.
*ler lite*
För hur normalt är det om man sitter halvnaken på en brits och en dam som är nästan 20 år äldre smörjer in sina händer med en maaaassa lotion o börjar knåda en på bobbarna medans man sitter o blundar...ler...suckar nöjt...avslappnad o mjuk i kroppen?!!
*skrattar lite för mig själv*
HUR ska hon veta att jag egentligen sitter o drömmer mig bort o tänker på saker som jag gillar?!?
Hmmm....jaja...skit samma...hon får tro vad hon vill... Jag vill iaf inte sitta o tänka på hur fruktansvärt otrevligt o kränkande jag tycker att det känns att bli tagen på olika delar av kroppen som är för mig väldigt vääääldigt mina!!
På efterkontrollen frågade sköterskan om jag har några frågor.... Jisses...om jag har några frågor?!?!
*ser förvånad ut*
Jag har massor av frågor, men de poppar inte ut när jag sitter där. Jag kommer inte ens ihåg att jag faktiskt skrivit upp flera av dem i min "Skiten"-bok som ligger i knät framför mig.
Det blir bara helt tomt i huvet!
När jag inte vet vad jag ska fråga, så säger hon till mig... "Du får inte glömma bort att leva NU!"..."Du måste lära dig att ta tillvara varje dag och leva i nuet, inte fundera på vad som kommer att hända sen, eller tänka OM eller VARFÖR."
Herregud...det är ju det jag säger till andra att de ska göra, men gör jag verkligen det själv?!
*funderar*
Nää...det gör jag inte. Jag försöker att tänka positivt o njuta av ögonblick, men allt är så vardagligt och alla runt omkring mig är uppe i sitt o självklart kan inte jag be alla stanna upp o leva MED MIG i nuet!!
För mig är ATT LEVA...när alla mina nära o kära finns runt mig och vi får njuta av varandras galenheter, jag älskar att skratta, men kan inte minnas när jag skrattade hjärtligt sist. Ni vet sådär så att det bara värker i magen o kinderna sticker o tårarna sprutar!!
Leva i nuet... shit...jag blev j-igt skraj när hon sa de orden. LEVA i nuet...*smakar på orden*....det finns så oerhört mycket jag vill göra innan jag dör.
Just därför så sjunger jag "Ja må jag leva" idag...för jag hoppas att jag kommer att få leva i måååånga, många år till, och få göra allt det jag längtar efter, se allt jag vill se, vara med alla människor jag älskar att vara med och upptäcka nya saker som jag inte visste att jag kunde längta efter!
Jag kommer antagligen inte kunna vänja mig vid att tänka på att LEVA I NUET...för det är så ofattbart att man ska behöva tänka så...
Men jag ska försöka att göra så gott jag kan...det hoppas jag att alla ni andra kommer att göra också!!
Jag önskar er en alldeles underbar Dagens lördag...inte nästa lördag eller nåååån annan lördag...Jag önskar er en underbar lördag IDAG!!
*ler brett*
Kram
Moschi
*sjunger högt o skråligt*
Ja...nu kanske 100 år till är lite väl häftigt, men hälften då...50 år till...det vore ju ball. Om man får va frisk!!
*höjer lite på ögonbrynen*
Jag var på efterkontroll igår, hos en bröstsköterska som skulle klämma o känna lite för att se om jag var ok efter strål och operation av "skiten".
Även om jag är van vid att visa både det ena och det fjärde av kroppen för folk...eller inte folk som i folk på stan, men massor av vårdmänniskor, unga som gamla kvinnor o män....men jag känner mig inte speciellt bekväm när andra ska ta på mig.
Så jag brukar blunda, ta ett djupt andetag o tänka på nåt helt annat. DET har jag blivit riktigt bra på nu för tiden... SÅ bra att jag ibland funderat på om vårdpersonalen tror att jag e riktigt klok.
*ler lite*
För hur normalt är det om man sitter halvnaken på en brits och en dam som är nästan 20 år äldre smörjer in sina händer med en maaaassa lotion o börjar knåda en på bobbarna medans man sitter o blundar...ler...suckar nöjt...avslappnad o mjuk i kroppen?!!
*skrattar lite för mig själv*
HUR ska hon veta att jag egentligen sitter o drömmer mig bort o tänker på saker som jag gillar?!?
Hmmm....jaja...skit samma...hon får tro vad hon vill... Jag vill iaf inte sitta o tänka på hur fruktansvärt otrevligt o kränkande jag tycker att det känns att bli tagen på olika delar av kroppen som är för mig väldigt vääääldigt mina!!
På efterkontrollen frågade sköterskan om jag har några frågor.... Jisses...om jag har några frågor?!?!
*ser förvånad ut*
Jag har massor av frågor, men de poppar inte ut när jag sitter där. Jag kommer inte ens ihåg att jag faktiskt skrivit upp flera av dem i min "Skiten"-bok som ligger i knät framför mig.
Det blir bara helt tomt i huvet!
När jag inte vet vad jag ska fråga, så säger hon till mig... "Du får inte glömma bort att leva NU!"..."Du måste lära dig att ta tillvara varje dag och leva i nuet, inte fundera på vad som kommer att hända sen, eller tänka OM eller VARFÖR."
Herregud...det är ju det jag säger till andra att de ska göra, men gör jag verkligen det själv?!
*funderar*
Nää...det gör jag inte. Jag försöker att tänka positivt o njuta av ögonblick, men allt är så vardagligt och alla runt omkring mig är uppe i sitt o självklart kan inte jag be alla stanna upp o leva MED MIG i nuet!!
För mig är ATT LEVA...när alla mina nära o kära finns runt mig och vi får njuta av varandras galenheter, jag älskar att skratta, men kan inte minnas när jag skrattade hjärtligt sist. Ni vet sådär så att det bara värker i magen o kinderna sticker o tårarna sprutar!!
Leva i nuet... shit...jag blev j-igt skraj när hon sa de orden. LEVA i nuet...*smakar på orden*....det finns så oerhört mycket jag vill göra innan jag dör.
Just därför så sjunger jag "Ja må jag leva" idag...för jag hoppas att jag kommer att få leva i måååånga, många år till, och få göra allt det jag längtar efter, se allt jag vill se, vara med alla människor jag älskar att vara med och upptäcka nya saker som jag inte visste att jag kunde längta efter!
Jag kommer antagligen inte kunna vänja mig vid att tänka på att LEVA I NUET...för det är så ofattbart att man ska behöva tänka så...
Men jag ska försöka att göra så gott jag kan...det hoppas jag att alla ni andra kommer att göra också!!
Jag önskar er en alldeles underbar Dagens lördag...inte nästa lördag eller nåååån annan lördag...Jag önskar er en underbar lördag IDAG!!
*ler brett*
Kram
Moschi
tisdag 16 mars 2010
Har jag full koll?!
Jag är ett ganska så hyfsat kontrollfreak... *ler lite*
Ni som känner mig väl vet att jag väldigt gärna vill ha koll på läget, vill ha ordning o reda, göra som jag brukar göra....o så..
Därför gör det ganska ont att inte kunna känna att folk som jag har i min omgivning nu och BORDE ha lite extra koll på mig av anledningen att jag släpar på "SKITEN" ni vet...jag kan stava om det för er som inte vet vad det är...C...A...N..C..E....R...
*pekar på högra bobban*
Jag har skrivit det förut o skriver det igen...BORDE inte sjukvården ha full koll på sina cancerpatienter?! Jaaa...alla patienter såklart...
Eller har jag missat nåt..är det patienterna som ska ha full koll på sin vårdpersonal?!
Det är så fruktansvärt konstigt att jag/mina papper ALLTID kommer bort, spelar ingen roll vilket sjukhus/vårdcentral det gäller eller vilken del på kroppen jag söker hjälp för, så nog sjutton "försvinner" remisser, läkare glömmer anteckna, sköterskor struntar i att rapportera vidare osv osv.
Varje gång jag ligger inne för operation...jaa..det låter som om det händer var 14:de dag o riktigt så illa är det inte (har nog varit nersövd 15-20 ggr, vilket är lite väl mycket när man bara är *hostar* 41...*hostar igen*...år)..jaja..varje gång jag ligger inlagd iaf..så har man ju haft ett inskrivningssamtal där man gått igenom mediciner o allt annat. Men inte en enda satans eländig gång har jag fått de mediciner jag ska ha, varken i rätt dos eller i rätt tid och ofta några av dem inte alls.
*skakar på huvet*
Jag blir så trött....
Jag har gått o väntat sen i februari på att få en kallelse till efterkontroll till onkologen efter op o strålning av "SKITEN". Men jag har varit helt inställd på hela tiden, att jag garanterat kommer att få ringa o kolla upp om de har glömt mig...IGEN!
Så igår tog jag mig i kragen o ringde...man får skynda sig att hinna för de har 1 timmas telefontid 4 dagar i veckan, så det vill till att man inte har något annat för sig. För man är ju inte precis ensam om att ringa dit heller...
Fick tag i en sköterska o talade om vad jag heter o frågade sen om hon visste om jag hade någon tid hos dem i det närmaste.
"Jaaeeaa..., vad ska vi göra med dig då?" frågade hon. Då berättade jag att jag strålats i november o väntar på kallelsen som skulle komma, 3 månader efter avslutat strål ska man ju på efterkontroll...förklarade jag.
"Jahaa...eeh..nää, vi har inte fått några papper på dig!"
JO, jag skulle tro det, för jag fick ringa till er i december när ni missat skicka recept på hormontabletterna jag ska äta i 5 år....Då sa de också att de inte fått info om mig. *suckar djupt* Det är vid de här samtalen som jag biter mig i tungan gång på gång för att inte bli skvatt skogstokig!!!De hittar alldrig mina uppgifter, de slarvar bort dem o skyller på varandra. De tom ljuger om varför jag inte fått hjälp. Jag skriver ned varenda samtal jag har med vården...klockslag, datum, namn o titel och exakt vad som sagts, jag frågar tom extra för att försäkra mig om att jag fattar rätt. Jag skulle kunna skriva en väääldigt tjock lunta om alla vändor hit o dit!!
Helt plötsligt så fick jag iaf en tid till efterkontroll, redan på fredag. Så nu är jag lite nervös....och lite rädd...för att det inte går åt rätt håll.
Jag vill bara skita i alltihop ibland, men det är ju inte möjligt! Jag måste ju fortsätta att kämpa....jag kämpar ju för livet!
*suckar*
Jag blir ledsen när jag tänker på alla dem som råkar ut för samma sak men inte kämpar. De som sitter o väntar på sin tur i vårdkön och varken orkar eller kanske kan göra nåt åt eländet!
Alla ni som är friska, krya, pigga och starka....NJUT av livet och ta vara på varje dag som ni är lyckligt förunnade att kunna göra vad ni vill, inte ligga andra till last eller behöva kämpa för livet!
Jag hoppas att jag en dag iaf kan få må bättre än idag, då ska jag börja njuta av livet jag också. Som dagssituationen är så kan jag varken njuta eller känna lycka!
Mitt ansikte kan le åt er, men hjärtat och själen är inte med.
Så länge som jag ser hyfsat frisk ut så har jag hopp om att det ska bli bättre.
Om jag skulle visa på utsidan det jag känner på insidan, så skulle ni inte känna igen mig.
Då skulle ni se en gammal, blek, rynkig, förvärkt, puckelryggig kvinna.....och SÅ vill jag ju inte gärna se ut!
Här kommer mitt lilla kontrollfreak fram också...jag kan ju kontrollera den sidan jag visar för er än så länge, men inte insidan.
*ler lite*
Jag tror också att så länge jag försöker att sköta mitt yttre och göra allt jag kan för att se frisk ut, så kommer jag lättare kunna bli bättre.
LEV LIVET!!!
Kramar
Moschi
Ni som känner mig väl vet att jag väldigt gärna vill ha koll på läget, vill ha ordning o reda, göra som jag brukar göra....o så..
Därför gör det ganska ont att inte kunna känna att folk som jag har i min omgivning nu och BORDE ha lite extra koll på mig av anledningen att jag släpar på "SKITEN" ni vet...jag kan stava om det för er som inte vet vad det är...C...A...N..C..E....R...
*pekar på högra bobban*
Jag har skrivit det förut o skriver det igen...BORDE inte sjukvården ha full koll på sina cancerpatienter?! Jaaa...alla patienter såklart...
Eller har jag missat nåt..är det patienterna som ska ha full koll på sin vårdpersonal?!
Det är så fruktansvärt konstigt att jag/mina papper ALLTID kommer bort, spelar ingen roll vilket sjukhus/vårdcentral det gäller eller vilken del på kroppen jag söker hjälp för, så nog sjutton "försvinner" remisser, läkare glömmer anteckna, sköterskor struntar i att rapportera vidare osv osv.
Varje gång jag ligger inne för operation...jaa..det låter som om det händer var 14:de dag o riktigt så illa är det inte (har nog varit nersövd 15-20 ggr, vilket är lite väl mycket när man bara är *hostar* 41...*hostar igen*...år)..jaja..varje gång jag ligger inlagd iaf..så har man ju haft ett inskrivningssamtal där man gått igenom mediciner o allt annat. Men inte en enda satans eländig gång har jag fått de mediciner jag ska ha, varken i rätt dos eller i rätt tid och ofta några av dem inte alls.
*skakar på huvet*
Jag blir så trött....
Jag har gått o väntat sen i februari på att få en kallelse till efterkontroll till onkologen efter op o strålning av "SKITEN". Men jag har varit helt inställd på hela tiden, att jag garanterat kommer att få ringa o kolla upp om de har glömt mig...IGEN!
Så igår tog jag mig i kragen o ringde...man får skynda sig att hinna för de har 1 timmas telefontid 4 dagar i veckan, så det vill till att man inte har något annat för sig. För man är ju inte precis ensam om att ringa dit heller...
Fick tag i en sköterska o talade om vad jag heter o frågade sen om hon visste om jag hade någon tid hos dem i det närmaste.
"Jaaeeaa..., vad ska vi göra med dig då?" frågade hon. Då berättade jag att jag strålats i november o väntar på kallelsen som skulle komma, 3 månader efter avslutat strål ska man ju på efterkontroll...förklarade jag.
"Jahaa...eeh..nää, vi har inte fått några papper på dig!"
JO, jag skulle tro det, för jag fick ringa till er i december när ni missat skicka recept på hormontabletterna jag ska äta i 5 år....Då sa de också att de inte fått info om mig. *suckar djupt* Det är vid de här samtalen som jag biter mig i tungan gång på gång för att inte bli skvatt skogstokig!!!De hittar alldrig mina uppgifter, de slarvar bort dem o skyller på varandra. De tom ljuger om varför jag inte fått hjälp. Jag skriver ned varenda samtal jag har med vården...klockslag, datum, namn o titel och exakt vad som sagts, jag frågar tom extra för att försäkra mig om att jag fattar rätt. Jag skulle kunna skriva en väääldigt tjock lunta om alla vändor hit o dit!!
Helt plötsligt så fick jag iaf en tid till efterkontroll, redan på fredag. Så nu är jag lite nervös....och lite rädd...för att det inte går åt rätt håll.
Jag vill bara skita i alltihop ibland, men det är ju inte möjligt! Jag måste ju fortsätta att kämpa....jag kämpar ju för livet!
*suckar*
Jag blir ledsen när jag tänker på alla dem som råkar ut för samma sak men inte kämpar. De som sitter o väntar på sin tur i vårdkön och varken orkar eller kanske kan göra nåt åt eländet!
Alla ni som är friska, krya, pigga och starka....NJUT av livet och ta vara på varje dag som ni är lyckligt förunnade att kunna göra vad ni vill, inte ligga andra till last eller behöva kämpa för livet!
Jag hoppas att jag en dag iaf kan få må bättre än idag, då ska jag börja njuta av livet jag också. Som dagssituationen är så kan jag varken njuta eller känna lycka!
Mitt ansikte kan le åt er, men hjärtat och själen är inte med.
Så länge som jag ser hyfsat frisk ut så har jag hopp om att det ska bli bättre.
Om jag skulle visa på utsidan det jag känner på insidan, så skulle ni inte känna igen mig.
Då skulle ni se en gammal, blek, rynkig, förvärkt, puckelryggig kvinna.....och SÅ vill jag ju inte gärna se ut!
Här kommer mitt lilla kontrollfreak fram också...jag kan ju kontrollera den sidan jag visar för er än så länge, men inte insidan.
*ler lite*
Jag tror också att så länge jag försöker att sköta mitt yttre och göra allt jag kan för att se frisk ut, så kommer jag lättare kunna bli bättre.
LEV LIVET!!!
Kramar
Moschi
måndag 15 mars 2010
Bloggarslapp.....
...är ett nytt ord som jag nu lägger till i WWW-ordboken.
Vad det betyder?!
Joo...precis det du läser....slapp på att blogga helt enkelt.
Som jag skrivet förut, så har jag inte riktigt gnistan eller orken att blogga, men jag saknar det!!
*ler*
Har en go, "gammal" vän som skrev till mig på Facebook nu ikväll att jag borde blogga lite ikväll.... *ler åt Gith*...hon gav mig tom ett uppslag.
*kör några trumvirvlar*
Dagens tandläkarbesök!!!
*slår ut med armarna*
Och hur intressant kan det va att läsa tänker ni kanske då!!
Det kanske ni skulle fråga min tandläkare om.
Hon är så liten o söt...och varje gång hon ser mig lägger hon huvet lite snett åt sidan o säger... "hmmmååhh"...o ser lite moderlig/uppgiven ut.
Sen sätter hon på sig sina glasögon, tittar på min journal på datorn o konfererar med sin trevliga tandsköterska om alla min åtgärder som behövs.
Ett, fem duktalt, två, sju tjobblidutt och tre, två initialt....bla bla...sen vänder hon sig emot mig, lägger huvet på sned, hummar lite sådär moderligt/uppgivet och säger "Som vanligt så ska du inte bli orolig när jag räknar upp såhär, det är inte hål som ska lagas alltihop!"...sen vänder hon sig om o fortsätter.
Jag ligger still i stolen och koncentrerar mig på att andas, slappna av och försöker tänka på annat. Jag har nämligen haft tandläkarskräck i måååånga år och när jag fick min nuvarande tandis, så tog hon detta på största allvar och har tagit väl hand om mig.
*ler brett*
Det är mycket bättre nu, jag är inte rädd längre, men jag tycker det är obehagligt och är otroligt känslig i munnen.
Alla mina mediciner jag tuggat under många, långa år har bidragit till att jag är fruktansvärt muntorr och får lätt hål i tänderna.
Jag är manisk när det gäller tandborstning, tandtråd och tandpeterier....som tur är så ser ju tandisen det och säger att vi inte kan göra mer än att bombardera tänderna med fluor. Och bombarderar det gör jag....fluortuggummin, fluorskölj, fluortabletter och olika tandkrämer med megafluor i och helst med EXTRASUPERDUPERWHITENINGSYSTEM!!
Om jag inte hade gjort det, så hade jag gått omkring med löständer vid det här laget.
*visar mina egna gaddar*
Tillbaka till dagens tandläkarbesök...När de konfererat klart så lägger hon alltid in en sudd med bedövningsmedel där hon ska sticka in bedövningssprutan...
Sen laddar de en elefantdos med bedövningsmedel i sprutan o väntar in den lokala bedövningen.
Det har tagit några år för henne att inse att en vanlig dos inte räcker. Gång på gång har jag fått smådoser o sen har hon fått lägg till fler o fler o varje gång har hon varit lika förvånad över att det går åt så mycket bedövningsmedel.
Bedövningen släpper så fort att hon aldrig hinner borra mer än några sekunder så ligger jag o rycker o grimaserar.
Suckandes så var det bara för tandisen att fylla på igen.
Jaja...nu har hon lärt sig o jag får det jag behöver direkt.
Idag gick det jättebra och lagningen i min tand som var trasig idag var fixad på nolltid.
*höjer händerna o gör vågen för mig själv*
Som "efterrätt" fick jag ett kostnadsförslag på en porslinskrona till en framtand som flera tandläkare pysslat med under årens lopp. Har fått söka akut flera ggr då den bara spricker o går sönder och när de lagat den så lossar det och jag är tillbaka snabbt igen. Den är till hälften fult missfärgad och jag retar mig på den varje gång jag ser mig i spegeln.
Jag tänker mig tom för innan jag ler nuförtiden, det har jag aldrig behövt förr.
Så, mina kära vänner, här ska det bli en fin vit tand som jag stolt kommer att visa i breda leenden när den är på plats!!
*ler*
Synd bara att den kommer att kosta mig 5000 spänn....*hummar lite*... pengar jag kunde gjort något roligt för istället, men vad sjutton, jag måste ju se vettig ut i munnen, så det är bara att betala o se glad ut!
Nu sitter jag i soffan o gör som jag alltid gör när jag varit hos tandis....
Jag sitter o känner med tungan över lagningen o retar mig på den skrovliga, ruffa ytan på tanden. Det ilar o isar o jag är lite, lite stum i minden o läppen. Sen hittar jag andra små saker som jag kommer på att jag måste fixa till nästa gång jag kommer till tandis.
*skakar lätt på huvet*
Jag är en riktig guldgruva för tandläkarna...jag är så petig o tetig så de får grejja med nåt varje gång. Jag kallas 1 gång per år, men eftersom man sällan får tider så tätt när man startat en behandling, så håller jag på i flera månader. Så det känns som om jag går till tandis året runt!!!
Sådärja...nu har jag knåpat ihop en liten dagsrapport och hoppas att min goa vän nu kommer in o ser att jag inte har bloggslappat ikväll iaf!!
Goafton mina vänner!!
Kram
Moschi
Vad det betyder?!
Joo...precis det du läser....slapp på att blogga helt enkelt.
Som jag skrivet förut, så har jag inte riktigt gnistan eller orken att blogga, men jag saknar det!!
*ler*
Har en go, "gammal" vän som skrev till mig på Facebook nu ikväll att jag borde blogga lite ikväll.... *ler åt Gith*...hon gav mig tom ett uppslag.
*kör några trumvirvlar*
Dagens tandläkarbesök!!!
*slår ut med armarna*
Och hur intressant kan det va att läsa tänker ni kanske då!!
Det kanske ni skulle fråga min tandläkare om.
Hon är så liten o söt...och varje gång hon ser mig lägger hon huvet lite snett åt sidan o säger... "hmmmååhh"...o ser lite moderlig/uppgiven ut.
Sen sätter hon på sig sina glasögon, tittar på min journal på datorn o konfererar med sin trevliga tandsköterska om alla min åtgärder som behövs.
Ett, fem duktalt, två, sju tjobblidutt och tre, två initialt....bla bla...sen vänder hon sig emot mig, lägger huvet på sned, hummar lite sådär moderligt/uppgivet och säger "Som vanligt så ska du inte bli orolig när jag räknar upp såhär, det är inte hål som ska lagas alltihop!"...sen vänder hon sig om o fortsätter.
Jag ligger still i stolen och koncentrerar mig på att andas, slappna av och försöker tänka på annat. Jag har nämligen haft tandläkarskräck i måååånga år och när jag fick min nuvarande tandis, så tog hon detta på största allvar och har tagit väl hand om mig.
*ler brett*
Det är mycket bättre nu, jag är inte rädd längre, men jag tycker det är obehagligt och är otroligt känslig i munnen.
Alla mina mediciner jag tuggat under många, långa år har bidragit till att jag är fruktansvärt muntorr och får lätt hål i tänderna.
Jag är manisk när det gäller tandborstning, tandtråd och tandpeterier....som tur är så ser ju tandisen det och säger att vi inte kan göra mer än att bombardera tänderna med fluor. Och bombarderar det gör jag....fluortuggummin, fluorskölj, fluortabletter och olika tandkrämer med megafluor i och helst med EXTRASUPERDUPERWHITENINGSYSTEM!!
Om jag inte hade gjort det, så hade jag gått omkring med löständer vid det här laget.
*visar mina egna gaddar*
Tillbaka till dagens tandläkarbesök...När de konfererat klart så lägger hon alltid in en sudd med bedövningsmedel där hon ska sticka in bedövningssprutan...
Sen laddar de en elefantdos med bedövningsmedel i sprutan o väntar in den lokala bedövningen.
Det har tagit några år för henne att inse att en vanlig dos inte räcker. Gång på gång har jag fått smådoser o sen har hon fått lägg till fler o fler o varje gång har hon varit lika förvånad över att det går åt så mycket bedövningsmedel.
Bedövningen släpper så fort att hon aldrig hinner borra mer än några sekunder så ligger jag o rycker o grimaserar.
Suckandes så var det bara för tandisen att fylla på igen.
Jaja...nu har hon lärt sig o jag får det jag behöver direkt.
Idag gick det jättebra och lagningen i min tand som var trasig idag var fixad på nolltid.
*höjer händerna o gör vågen för mig själv*
Som "efterrätt" fick jag ett kostnadsförslag på en porslinskrona till en framtand som flera tandläkare pysslat med under årens lopp. Har fått söka akut flera ggr då den bara spricker o går sönder och när de lagat den så lossar det och jag är tillbaka snabbt igen. Den är till hälften fult missfärgad och jag retar mig på den varje gång jag ser mig i spegeln.
Jag tänker mig tom för innan jag ler nuförtiden, det har jag aldrig behövt förr.
Så, mina kära vänner, här ska det bli en fin vit tand som jag stolt kommer att visa i breda leenden när den är på plats!!
*ler*
Synd bara att den kommer att kosta mig 5000 spänn....*hummar lite*... pengar jag kunde gjort något roligt för istället, men vad sjutton, jag måste ju se vettig ut i munnen, så det är bara att betala o se glad ut!
Nu sitter jag i soffan o gör som jag alltid gör när jag varit hos tandis....
Jag sitter o känner med tungan över lagningen o retar mig på den skrovliga, ruffa ytan på tanden. Det ilar o isar o jag är lite, lite stum i minden o läppen. Sen hittar jag andra små saker som jag kommer på att jag måste fixa till nästa gång jag kommer till tandis.
*skakar lätt på huvet*
Jag är en riktig guldgruva för tandläkarna...jag är så petig o tetig så de får grejja med nåt varje gång. Jag kallas 1 gång per år, men eftersom man sällan får tider så tätt när man startat en behandling, så håller jag på i flera månader. Så det känns som om jag går till tandis året runt!!!
Sådärja...nu har jag knåpat ihop en liten dagsrapport och hoppas att min goa vän nu kommer in o ser att jag inte har bloggslappat ikväll iaf!!
Goafton mina vänner!!
Kram
Moschi
torsdag 18 februari 2010
Att man kan känna sig så lätt fast....
...man e en tungviktare!!!
*ser lätt ut*
Idag har jag samtalat med EN av alla mina läkare. Min läkare på vårdcentralen....
Jag har inga problem MED honom, det är bara det att jag aldrig får träffa honom eller tala med honom.
När jag ringer dit efter recept så talar jag ju alltid med en sköterska. Och tyvärr är det så att några av dem inte riktigt har så bra koll.
*skakar lätt på huvet*
Jag talar om o om igen hur mycket jag tar av varje medicin och hur ofta och varför och hur och när och guud vet vad. Men ändå lyckas det aldrig bli rätt.
Jag kan ringa upp o tala med samma sköterska ett par dagar efter och ta om allt igen, men de lyssnar inte.
Jag får upprepa mig flertalet gånger och jag extrakollar och frågar noga om hon/han uppfattat mig korrekt och ändå blir det galet.
Min läkare sa idag att han bara skriver ut det sköterskan har skrivit....*rynkar pannan*...det tycker jag verkar konstigt, eftersom det ändå är läkaren som ska ha yttersta kontrollen och veta att det är rätt grejjer han skriver ut.
Tror att han tog lite illa vid sig när jag berättade hur rörigt allt är, och jag sa att det faktiskt inte bara var han som inte gjort det han skulle....för det är ju sällan bara han som skriver ut, eftersom han knappt är där!!!
Och de läkare som skriver ut till mig när han inte är där, skriver inte ut så mycket av de jag behöver, ibland skriver de inte alls ut det jag behöver, för att det är narkotikaklassat och de inte känner till mig.
Då undrar jag hur de tänker.....när man inte har en o samma läkare hela tiden o de skriver ut det de känner för och sen när MIN läkare ska skriva ut så skriver han ut som sköterskan säger eller som det står på föregående utskrivning av recept....*ser helt snurrig ut*
Tycker ni att det verkar rörigt?!?!
*kollar runt*
Mmm...det ÄR rörigt!!
Och jag är uppless på det och fruktansvärt besviken på hur svensk sjukvård fungerar...eller egentligen INTE fungerar...den del av sjukvård som jag har tagit del av under många års tid pga av mig och mina barns vårdbehov.
Jag har arbetat inom många olika områden i vården och har själv inte varit med om denna röra. Jag har och har haft kollegor som har full koll, är proffessionella och verkligen arbetar utifrån patientens behov.
Så all ära till er som arbetar inom vården med själ och hjärta, jag vet att ni är många!!
Det är viktigt att ni förstår att i mina inlägg där jag skriver om icke fungerande sjukvård, så handlar det om mina personliga upplevelser....absolut inte svensk sjukvård över lag!
KRAMAR till all beundransvärt hårt arbetande vårdpersonal och er andra från Moschi.
*ser lätt ut*
Idag har jag samtalat med EN av alla mina läkare. Min läkare på vårdcentralen....
Jag har inga problem MED honom, det är bara det att jag aldrig får träffa honom eller tala med honom.
När jag ringer dit efter recept så talar jag ju alltid med en sköterska. Och tyvärr är det så att några av dem inte riktigt har så bra koll.
*skakar lätt på huvet*
Jag talar om o om igen hur mycket jag tar av varje medicin och hur ofta och varför och hur och när och guud vet vad. Men ändå lyckas det aldrig bli rätt.
Jag kan ringa upp o tala med samma sköterska ett par dagar efter och ta om allt igen, men de lyssnar inte.
Jag får upprepa mig flertalet gånger och jag extrakollar och frågar noga om hon/han uppfattat mig korrekt och ändå blir det galet.
Min läkare sa idag att han bara skriver ut det sköterskan har skrivit....*rynkar pannan*...det tycker jag verkar konstigt, eftersom det ändå är läkaren som ska ha yttersta kontrollen och veta att det är rätt grejjer han skriver ut.
Tror att han tog lite illa vid sig när jag berättade hur rörigt allt är, och jag sa att det faktiskt inte bara var han som inte gjort det han skulle....för det är ju sällan bara han som skriver ut, eftersom han knappt är där!!!
Och de läkare som skriver ut till mig när han inte är där, skriver inte ut så mycket av de jag behöver, ibland skriver de inte alls ut det jag behöver, för att det är narkotikaklassat och de inte känner till mig.
Då undrar jag hur de tänker.....när man inte har en o samma läkare hela tiden o de skriver ut det de känner för och sen när MIN läkare ska skriva ut så skriver han ut som sköterskan säger eller som det står på föregående utskrivning av recept....*ser helt snurrig ut*
Tycker ni att det verkar rörigt?!?!
*kollar runt*
Mmm...det ÄR rörigt!!
Och jag är uppless på det och fruktansvärt besviken på hur svensk sjukvård fungerar...eller egentligen INTE fungerar...den del av sjukvård som jag har tagit del av under många års tid pga av mig och mina barns vårdbehov.
Jag har arbetat inom många olika områden i vården och har själv inte varit med om denna röra. Jag har och har haft kollegor som har full koll, är proffessionella och verkligen arbetar utifrån patientens behov.
Så all ära till er som arbetar inom vården med själ och hjärta, jag vet att ni är många!!
Det är viktigt att ni förstår att i mina inlägg där jag skriver om icke fungerande sjukvård, så handlar det om mina personliga upplevelser....absolut inte svensk sjukvård över lag!
KRAMAR till all beundransvärt hårt arbetande vårdpersonal och er andra från Moschi.
lördag 13 februari 2010
Jag är inte helt väck.....
...härifrån bloggen iaf....det lovar jag!
Ber om ursäkt för att jag inte har skrivit på ett tag, men det är lite mycket i skallen just nu.
Jag kan inte riktigt sortera sånt som händer, vad jag känner, hur jag mår, vad jag tycker eller hur jag ska göra för att få i ordning på skallen.
*ser totalt vimsig o trött ut*
Jag var på massage igår kväll...Jätteskönt och hon som masserade var jätteduktig!!!
MEEEN.....Så var hon sådär artig och trevlig o frågade lite saker och plötsligt så bara bubblade det ur allt mellan himmel o jord ur munnen på mig...
Alla år med denna satans värk, all frustation över läkare, över försvunna remisser, kallelser, brist på kompetens.....det eländiga bröstet som haft "skiten" i sig värker, kliar, bränner o svider...armhålan, armen och skuldran på samma sida värker som grädde på moset och jag är trött,,,,,allt sjå med livet för övrigt och.....*torkar svetten ur pannan*....jaa...herregud.... Har jag inte skrämt livet ur den stackars kvinnan så kommer jag väl aldrig att skrämma livet ur nån.
*skakar på huvet*
Tidigare i veckan så ringde Försäkringskassan och undrar hur dagsläget är....*himlar med ögonen*...."Jaaa, jag vill inte stressa dig, men du har faktiskt bara tidsbegränsad sjukersättning tom oktober ut och....jaa...jag vet att du inte mår bra, men vi har ju krav på oss.....bla bla bla"
HUR I H-E...TROR HON ATT DAGSLÄGET SER UT?!?!
Hur skulle hennes dagsläge se ut om hon vore i min situation?!?!
Ibland skulle jag vilja leta upp hennes telefonnummer o ringa henne på fredagkvällen efter att hon haft en j-ig vecka, hämtat ungarna på dagis, helghandlat, bytt bajsblöjor 3 ggr på en kvart, slagit huvet i köksluckan hon glömde stänga i farten när hon plockar ur diskmaskinen samtidigt som babyn kräks rödspättepuré på den nya fina jumpern hon tagit på för att vara fin för mannen till kvällen o sen fått telefonsamtal från sin man som ska jobba över sent o inte kommer hem till Let´s dancefinalen de sett fram emot, svärmor ringt o frågat om hon egentligen är en ordentlig mor o hustru som arbetar 100 % och springer på gymet 3 kvällar i veckan för att sen fråga om det inte vore dags att bjuda hem svärföräldrarna 1 vecka för att det var så längesen de träffade barnen .....och sen bränner köttgrytan vid medans 3-åringen tappar innehållet i sin potta på köksgolvet när han stolt ville visa att han både kissat o bajsat duktigt........och då fråga henne hur dagsläget är?!?!
KANSKE skulle hon få en liiiten liten aning om min frustration över att inte ha kontroll över mitt liv och få vara frisk, kry och en pigg och tålmodig mor och hustru!!!
*nickar lätt*
Den "dagskänslan" hon antagligen skulle ha då...den ligger och vänder o vrider sig i magen varje dag och jag kan inget göra åt eländet.
Ja, jag vet att det är hennes jobb att ringa o fråga mig om dagsläget och att det inte är hon som har bestämt alla skitregler som måste följas.... Men hon vet att det ingår i hennes jobb att ha daglig kontakt med människor som är lite "satta åt sidan" i livet o samhället. Vi är i underläge och kan inte göra något alls åt den situation vi befinner oss i.
*sträcker på mig*
Nää...nu ska jag inte gnälla mer...ville bara egentligen tala om att jag inte orkat skriva något här för att jag är "slut i huvet"...
*tittar på Käringa*....jaa...mer än vanligt!! ;)
Jag ska försöka samla lite kraft o finna lite energi nånstanns....*letar efter lämpligt kärnkraftverk*...och ta mig i kragen och skriva nåt som är lite roligare för er att läsa...det kommer...jag ska försöka.....
*ler lite lätt*
Önskar er alla en skön lördagkväll och hoppas ni mår gott iaf....
Skickar mängder av hjärtan och kramar till er att gotta er med i morgon på ALLA HJÄRTANS DAG!!!
Kramar
Moschi
Ber om ursäkt för att jag inte har skrivit på ett tag, men det är lite mycket i skallen just nu.
Jag kan inte riktigt sortera sånt som händer, vad jag känner, hur jag mår, vad jag tycker eller hur jag ska göra för att få i ordning på skallen.
*ser totalt vimsig o trött ut*
Jag var på massage igår kväll...Jätteskönt och hon som masserade var jätteduktig!!!
MEEEN.....Så var hon sådär artig och trevlig o frågade lite saker och plötsligt så bara bubblade det ur allt mellan himmel o jord ur munnen på mig...
Alla år med denna satans värk, all frustation över läkare, över försvunna remisser, kallelser, brist på kompetens.....det eländiga bröstet som haft "skiten" i sig värker, kliar, bränner o svider...armhålan, armen och skuldran på samma sida värker som grädde på moset och jag är trött,,,,,allt sjå med livet för övrigt och.....*torkar svetten ur pannan*....jaa...herregud.... Har jag inte skrämt livet ur den stackars kvinnan så kommer jag väl aldrig att skrämma livet ur nån.
*skakar på huvet*
Tidigare i veckan så ringde Försäkringskassan och undrar hur dagsläget är....*himlar med ögonen*...."Jaaa, jag vill inte stressa dig, men du har faktiskt bara tidsbegränsad sjukersättning tom oktober ut och....jaa...jag vet att du inte mår bra, men vi har ju krav på oss.....bla bla bla"
HUR I H-E...TROR HON ATT DAGSLÄGET SER UT?!?!
Hur skulle hennes dagsläge se ut om hon vore i min situation?!?!
Ibland skulle jag vilja leta upp hennes telefonnummer o ringa henne på fredagkvällen efter att hon haft en j-ig vecka, hämtat ungarna på dagis, helghandlat, bytt bajsblöjor 3 ggr på en kvart, slagit huvet i köksluckan hon glömde stänga i farten när hon plockar ur diskmaskinen samtidigt som babyn kräks rödspättepuré på den nya fina jumpern hon tagit på för att vara fin för mannen till kvällen o sen fått telefonsamtal från sin man som ska jobba över sent o inte kommer hem till Let´s dancefinalen de sett fram emot, svärmor ringt o frågat om hon egentligen är en ordentlig mor o hustru som arbetar 100 % och springer på gymet 3 kvällar i veckan för att sen fråga om det inte vore dags att bjuda hem svärföräldrarna 1 vecka för att det var så längesen de träffade barnen .....och sen bränner köttgrytan vid medans 3-åringen tappar innehållet i sin potta på köksgolvet när han stolt ville visa att han både kissat o bajsat duktigt........och då fråga henne hur dagsläget är?!?!
KANSKE skulle hon få en liiiten liten aning om min frustration över att inte ha kontroll över mitt liv och få vara frisk, kry och en pigg och tålmodig mor och hustru!!!
*nickar lätt*
Den "dagskänslan" hon antagligen skulle ha då...den ligger och vänder o vrider sig i magen varje dag och jag kan inget göra åt eländet.
Ja, jag vet att det är hennes jobb att ringa o fråga mig om dagsläget och att det inte är hon som har bestämt alla skitregler som måste följas.... Men hon vet att det ingår i hennes jobb att ha daglig kontakt med människor som är lite "satta åt sidan" i livet o samhället. Vi är i underläge och kan inte göra något alls åt den situation vi befinner oss i.
*sträcker på mig*
Nää...nu ska jag inte gnälla mer...ville bara egentligen tala om att jag inte orkat skriva något här för att jag är "slut i huvet"...
*tittar på Käringa*....jaa...mer än vanligt!! ;)
Jag ska försöka samla lite kraft o finna lite energi nånstanns....*letar efter lämpligt kärnkraftverk*...och ta mig i kragen och skriva nåt som är lite roligare för er att läsa...det kommer...jag ska försöka.....
*ler lite lätt*
Önskar er alla en skön lördagkväll och hoppas ni mår gott iaf....
Skickar mängder av hjärtan och kramar till er att gotta er med i morgon på ALLA HJÄRTANS DAG!!!
Kramar
Moschi
söndag 24 januari 2010
Lyckan kommer lyckan går...
....hur gick det sen då?!!?
Har glömt bort det fullkomligt!
*ser fundersam ut*
Jag längtar iaf efter några grejjer som jag vet skulle göra mig överlycklig....
Slippa smärta och oro över framtiden, slippa känna mig usel och dålig som hustru o livskamrat för att jag inte kan göra roliga, häftiga saker som gör min man lycklig...sånt som han står tillbaka på för att jag inte kan eller orkar.
Slippa smärta och oro över framtiden, slippa känna mig usel och dålig som hustru o livskamrat för att jag inte kan göra roliga, häftiga saker som gör min man lycklig...sånt som han står tillbaka på för att jag inte kan eller orkar.
Jag tror att fler som har det som jag har det... ständig smärta och långtidssjukskrivning mm....känner samma sak.
Man får dåligt samvete över något som man själv inte kan påverka, och det gör en så fruktansvärt frustrerad!
Något jag skulle behöva, det är bättre självförtroende och försöka hjälpa min man att uttrycka vad han känner o tycker lite bättre.
Han har aldrig varit en person som självmant talar om att han mår dåligt, har ont, vantrivs på jobbet, tycker något är tråkigt eller att JAG är tråkig, tröttsam, irriterande, tjock, fult klädd, fint klädd, trevlig, söt eller tjatig.
*ser allvarlig ut*
Det är svårt att veta hur man ska göra för att få veta vad han egentligen tycker om saker o ting, när han alltid svarar "Det är bra!", "Det är inget!", "Det är gott!", "Det är fint!"...osv...osv...
Särskilt när jag ser och känner att det inte är ett ärligt svar, utan ett svar bara för att han ska svara o jag ska sluta tjata.
JAG VET...att män vanligtvis har svårt för att prata som vi kvinnor gör, men jag känner faktiskt män som iaf ser ärliga ut när de svarar... eller tom män som ser att man klippt sig eller bytt gardiner och säger att det är fint eller att man är snyggt klädd o så....
*suckar lätt*
Det handlar inte om att "göra om" någon till nåt som man själv vill ha, att få den man älskar att säga hur vacker man är eller att sitta och småprata "tjejigt", fnissa och prova varandras läppglans.
Näpp...det handlar om respekt och att visa hänsyn o kärlek och engagemang.
Det är varken kvinnligt eller manligt utan MÄNSKLIGT!
Det är oerhört viktigt att känna att någon verkligen uppmärksammar eller bryr sig om att man är ledsen, bytt frisyr, lagt ner en massa kärlek o energi på att laga ett gott mål mat, uppfostrar ens gemensamma barn eller städar undan innan ens kärlek kommer hem på fredagen, för att slippa stå o gnälla om vem som ska göra vad eller hur man ska göra det. Då kan man istället få mer tid tillsammans och kunna njuta av varandras närvaro hellre än att förgöra varandra i rättvisans och jämlikhetens namn.
Kvinnor är från Venus, män är ifrån Mars...den boken har säkert många av er läst...*ser mig omkring*...jag tror verkligen att det är ungefär så....det skulle kunna vara så att män är från Venus och kvinnor ifrån Mars också...,det är inte den exakta ursprungsplaneten jag är ute efter.
*ler*
Vi talar helt olika språk och har inte alls samma prioriteringar.
Jag önskar heller inte att vi ska vara exakt likadana....för jag tror det är jätteviktigt att man är varandras motpoler lite för att komplettera varandra.
Men jag tycker iaf att man ska lära sig tala sin partners språk hyfsat....
Ibland önskar jag att jag inte kände efter så mycket...att jag ibland var lite mer "manlig" och inte behöva läsa in kroppspråk, ansiktsuttryck och små, små tecken som visar på att den man talar med kanske inte menar det han eller hon svarar eller gör en osäker på vad andra egentligen tycker.
Ibland vill jag vara okänslig, självupptagen, egoistisk och ointresserad...för att slippa känna så mycket.
Men jag kan inte....det går bara inte.....
För jag är känslig och tycker det är viktigt att mina nära o kära mår bra och jag vill verkligen känna inombords att JAG gjort och gör allt jag kan för de jag älskar och att de aldrig ska tvivla på att jag kommer alltid göra allt för dem, även om jag inte får något tillbaka......
Kallas det att älska någon ovillkorligen?!?
Jaa, vad vet jag.... Jag vet iaf att jag inte ställer några villkor eller krav på dem att de ska vara eller göra allt som jag vill eller gör för att jag ska älska dem!!!
Att jag sen ÖNSKAR att jag kunde få mer gehör för min omtänksamhet, lyhördhet och kärlek i form av ovillkorlig kärlek tillbaka, det är en helt annan sak. För om jag skulle kräva det...då är det ju inte ovillkorlig kärlek från min sida....
Är det så att man egentligen bara kan få ovillkorlig kärlek från småbarn eller djur kanske?!!?
Jisses hörrni......det blev väldans krångligt detta...*ler lite*.... jaja....men jag vet iaf att det gör lite ont att älska MYCKET...jag tror inte att jag någonsin kommer att få lika mycket kärlek tillbaka, som jag känner och har känt till andra.
Men det känns underbart att iaf fått älska och ge massor av kärlek till några andra!!!
Glöm inte att krama om era nära o kära lite extra ibland!!
Det är så lite som behövs för att man ska känna sig älskad, omtyckt och accepterad!!
Ha en skön söndag!
Kram
Moschi
måndag 18 januari 2010
Jamen självklart kan jag.....
...vara till lags!!!
*slänger mig ner på golvet och försöker se ut som om jag är till lags*
"Uhumm"...tänker ni kanske då...hur tänker hon nu då!?
*sätter mig på golvet när jag kommer på att det inte va så skönt o kommer på att det inte var någon som helts logik i det*
När en av tonåringarna trallandes ber om uppmärksamhet, så säger jag...
"Självklart raring" och släpper allt jag har för händer.
När sen Mannen ber om hjälp för att kunna såga en träbit och behöver min tyngd för att hålla den still, så säger jag...
"Självklart älskling" och släpper det jag har för händer.
När jag stått i kö i 25 minuter på ICA och bara har 3 varor i korgen och tant Hulda stapplar fram med sin rullator och suckar att kön är lång så säger jag....
...INTE "Självklart raring"....*ler lite*...men
"Varsågod tant, gå före mig du, jag har inte bråttom!" och backar medans jag biter mig i läppen, kollar klockan som redan sprungit förbi tiden jag skulle varit o hämtat en av barnen.
När jag lägger mig på soffan, jättetrött med värk i den skröppliga kroppen som bara skriker efter smärtlindring och vila, så ringer telefonen och min mor undrar om jag har något för mig eller kan tänka mig att köra henne till affären...
"Självklart" säger jag och sätter mig i bilen för att hämta min mor för att köra henne till affären.
När jag är på ett av alla sjukbesök och råkar möta en gammal bekant i entrén, frågor hon mig om allt är bra...
"Självklart!" säger jag...."Det är bara bra!!" medans jag snabbt slänger frågan tillbaka och får samma svar som jag själv precis gett....
Men vad i hela friden gör vi på sjukhuset båda då?!?
Varför är man så artig och trevlig och så hjälpsam när man bara vill slänga sig ner på golvet....slå knytnävarna gång på gång i golvet, skrika skiiithögt "NEEEEEEEJ!!! Det är inte bra, jag vill inte hjälpa till, jag vill inte släppa före och NEJ jag kan inte köra till affären för jag vill bara ligga i min soffa och vara!!!!
Jo...för att man så gärna vill vara till lags...
*funderar på hur man egentligen ser ut när man är till lags*
Man vill så gärna att folk tycker om en och man vill vara artig och trevlig för att man själv vill bli bemött på det viset.
Men om man frågar tonåringen om hon/han kan komma hjälpa till med tvätten så får man till svar...
"Kommer snart" och under tiden man väntar så har man fixat tvätten, ställt sig vid spisen och hunnit lägga sig och vaknat på en ny dag innan tonåringen frågar om hjälp igen och man släpper allt ...."Kommer raring!"
Ber Mannen om hjälp med att köpa 2 l mjölk efter jobbet och han svarar "Mmm, inga problem" medans han suckar och sen kommer hem utan mjölk.
Står stressad i kön på ICA med 2 l mjölk i famnen och hamnar bakom tant Hulda som har hela rullatorn och en kundkorg fullsmockad med varor med all tid i världen...och jag tittar rart för att kanske kunna få gå före...sååå....kommer Hulda på att hon skulle ha ett paket kaffe också och tittar trött på mig medans hon säger "Du som är ung o frisk kan väl springa o hämta ett paktet Gevalia åt mig?"
*suckar lätt*
"Självklart...inga problem" säger jag och hasar mig iväg för att hämta kaffet för att efter att ha lämnat fram paketet till tant Hulda, åter igen får ställa sig sist i kön när nu Gunilla med 2 barn som ska plocka upp alla varor ur kundvagnen sakta, sakta i färgordning och med streckkoden åt rätt håll...fast det just på ICA är åt fel håll.....hamnat på min plats i kön!!!
När jag ringer mina föräldrar hastigt o lustigt för att det inte gör lika ont i skröppliga kroppen idag o då tänker att "Idag är en bra dag att erbjuda mor o far skjuts till affären"....då svarar mamma att "Men jag kan ju inta bara slänga mig iväg så där rätt upp o ner, det är ju torsdag idag och jag ska tvätta håret" sen lägger hon på luren med orden "Du måste ringa i god tid innan vi kan åka nånstanns, för vi är inte friska o krya o bara kan slänga oss iväg sådär"
Nästa gång jag åker på sjukhusbesök så råkar jag på en gammal vän och då jag frågar hur hon mår, sååå.....får jag hennes livs historia...jaa, iaf allt som hänt efter vi senast sågs för 17 år sen...förlossningar, elaka grannar, finnar i baken, orättvisor i världen, konsistens på gårdagens avföring och syskons skilsmässor med bitchiga, billiga kvinnor som opererats för gallstern 4 år tidigare....
*torkar svetten i pannan*
Herregud.....hur gör man egentligen för att vara till lags och få omgivningen att vara lika mycket till lags?!?
*blinkar med ena ögat o ler*
Vad är "Att vara till lags" för mig....för dig...*pekar på en läsare*...och för den o den....?!
Jaaa, jag har ingen aning....men jag lyssnar gärna på förslag om vad ni tycker att det är att vara till lags....
Goafton
Moschi
*slänger mig ner på golvet och försöker se ut som om jag är till lags*
"Uhumm"...tänker ni kanske då...hur tänker hon nu då!?
*sätter mig på golvet när jag kommer på att det inte va så skönt o kommer på att det inte var någon som helts logik i det*
När en av tonåringarna trallandes ber om uppmärksamhet, så säger jag...
"Självklart raring" och släpper allt jag har för händer.
När sen Mannen ber om hjälp för att kunna såga en träbit och behöver min tyngd för att hålla den still, så säger jag...
"Självklart älskling" och släpper det jag har för händer.
När jag stått i kö i 25 minuter på ICA och bara har 3 varor i korgen och tant Hulda stapplar fram med sin rullator och suckar att kön är lång så säger jag....
...INTE "Självklart raring"....*ler lite*...men
"Varsågod tant, gå före mig du, jag har inte bråttom!" och backar medans jag biter mig i läppen, kollar klockan som redan sprungit förbi tiden jag skulle varit o hämtat en av barnen.
När jag lägger mig på soffan, jättetrött med värk i den skröppliga kroppen som bara skriker efter smärtlindring och vila, så ringer telefonen och min mor undrar om jag har något för mig eller kan tänka mig att köra henne till affären...
"Självklart" säger jag och sätter mig i bilen för att hämta min mor för att köra henne till affären.
När jag är på ett av alla sjukbesök och råkar möta en gammal bekant i entrén, frågor hon mig om allt är bra...
"Självklart!" säger jag...."Det är bara bra!!" medans jag snabbt slänger frågan tillbaka och får samma svar som jag själv precis gett....
Men vad i hela friden gör vi på sjukhuset båda då?!?
Varför är man så artig och trevlig och så hjälpsam när man bara vill slänga sig ner på golvet....slå knytnävarna gång på gång i golvet, skrika skiiithögt "NEEEEEEEJ!!! Det är inte bra, jag vill inte hjälpa till, jag vill inte släppa före och NEJ jag kan inte köra till affären för jag vill bara ligga i min soffa och vara!!!!
Jo...för att man så gärna vill vara till lags...
*funderar på hur man egentligen ser ut när man är till lags*
Man vill så gärna att folk tycker om en och man vill vara artig och trevlig för att man själv vill bli bemött på det viset.
Men om man frågar tonåringen om hon/han kan komma hjälpa till med tvätten så får man till svar...
"Kommer snart" och under tiden man väntar så har man fixat tvätten, ställt sig vid spisen och hunnit lägga sig och vaknat på en ny dag innan tonåringen frågar om hjälp igen och man släpper allt ...."Kommer raring!"
Ber Mannen om hjälp med att köpa 2 l mjölk efter jobbet och han svarar "Mmm, inga problem" medans han suckar och sen kommer hem utan mjölk.
Står stressad i kön på ICA med 2 l mjölk i famnen och hamnar bakom tant Hulda som har hela rullatorn och en kundkorg fullsmockad med varor med all tid i världen...och jag tittar rart för att kanske kunna få gå före...sååå....kommer Hulda på att hon skulle ha ett paket kaffe också och tittar trött på mig medans hon säger "Du som är ung o frisk kan väl springa o hämta ett paktet Gevalia åt mig?"
*suckar lätt*
"Självklart...inga problem" säger jag och hasar mig iväg för att hämta kaffet för att efter att ha lämnat fram paketet till tant Hulda, åter igen får ställa sig sist i kön när nu Gunilla med 2 barn som ska plocka upp alla varor ur kundvagnen sakta, sakta i färgordning och med streckkoden åt rätt håll...fast det just på ICA är åt fel håll.....hamnat på min plats i kön!!!
När jag ringer mina föräldrar hastigt o lustigt för att det inte gör lika ont i skröppliga kroppen idag o då tänker att "Idag är en bra dag att erbjuda mor o far skjuts till affären"....då svarar mamma att "Men jag kan ju inta bara slänga mig iväg så där rätt upp o ner, det är ju torsdag idag och jag ska tvätta håret" sen lägger hon på luren med orden "Du måste ringa i god tid innan vi kan åka nånstanns, för vi är inte friska o krya o bara kan slänga oss iväg sådär"
Nästa gång jag åker på sjukhusbesök så råkar jag på en gammal vän och då jag frågar hur hon mår, sååå.....får jag hennes livs historia...jaa, iaf allt som hänt efter vi senast sågs för 17 år sen...förlossningar, elaka grannar, finnar i baken, orättvisor i världen, konsistens på gårdagens avföring och syskons skilsmässor med bitchiga, billiga kvinnor som opererats för gallstern 4 år tidigare....
*torkar svetten i pannan*
Herregud.....hur gör man egentligen för att vara till lags och få omgivningen att vara lika mycket till lags?!?
*blinkar med ena ögat o ler*
Vad är "Att vara till lags" för mig....för dig...*pekar på en läsare*...och för den o den....?!
Jaaa, jag har ingen aning....men jag lyssnar gärna på förslag om vad ni tycker att det är att vara till lags....
Goafton
Moschi
måndag 11 januari 2010
En ständig längtan till.....
Det är vad jag har!
*ler brett*
På de här bilderna sitter jag och familjen på en restaurang i Patong i mars 2008.
Vi är en fullt normal familj....trots att bilderna kan påvisa annat....
*blinkar med ena ögat*
Jag älskar landet, människorna är de vänligaste jag mött utomlands och värmen, havet och mentaliteten får min kropp att bli avslappnad och min ständiga värk lindras.
Så kan jag göra annat än att längta dit?!
Vi har varit där 2 ggr och fler resor blir det....snart hoppas jag!!
Prinessan o sambon åker dit i början av februari igen och jag är så häääär avis!
*håller armarna brett isär*
Paradiset på jorden....väntar på att jag ska få komma dit o njuta igen....
*ler, blundar o längtar*
Kram
Moschi
söndag 10 januari 2010
Det börjar bli verkligt....
För er som har läst min blogg tidigare, så vet ni ju att jag är en av många kvinnor som haft oturen att fått bröstcancer "på halsen"....Och om det kommit någon ny läsare, så vet du det nu också!
Efter att ha avslutat strålningsveckorna i Borås i början av december, så har jag nästan stängt av cancern lite.
Hur man nu kan göra det med en sån fruktansvärd sjukdom kanske ni tänker....
*kollar runt*
Jag har nog förträngt "skiten" för att jag inte haft tid att tänka på mig själv. På nåt vis så känns det så egoistiskt att gå och grubbla på det, när jag inte kan göra annat än att se tiden an och hoppas att den blivit besegrad efter operation och strål.
Det var så skönt att kasta den fruktansvärt slitna "capen"...om ni kommer ihåg den?! *ler lite*
Att slippa åka till Borås varje dag för att stråla, stråla ,stråla...... kändes så himla gott och äntligen kunde jag få ligga kvar på soffan och göra ingenting en hel dag....
Men när jag nu bara kunde ligga och slappa, så märkte jag att min redan innan cancerresan skröppliga kropp, inte blivit mindre skröpplig precis.
*skakar lätt på huvet*
Alla dessa långa resor har bidragit till en ännu stelare, spänd kropp med ömma muskler och ännu mer värkande leder...för att inte tala om den eländiga ryggen!
Allt detta skröppliga som jag burit på i flera år har ju fått läggas åt sidan då jag varit tvungen att prioritera behandlingen av bröstcancern.... Och det har gjort att jag byggt upp en massa extra smärta i kroppen som likt ett vulkanutbrott bara dundrar ut nu när jag landat i soffan här hemma igen.
Eftersom det varit jul o nyår o hela den baletten med jullov, semestrande gubbe, släktumgänge, julklappsinköp, matlagande och guuuud vet vad, så har jag inte direkt hunnit få så väldigt mycket tid till att rå om mig själv och kunna känna efter hur det egentligen står till med MIG!
*funderar*
HUR STÅR DET TILL MED MIG DÅ?!?!
*rusar till spegeln o kollar tungan, ögonen och känner om öronen sitter kvar*
Joo...jag har ont...jag har jätteont i kroppen.
Och när jag funderar över vad jag egentligen känner innerst inne när det gäller min bröstcancer, så blir jag skakig inombords.... FAN...det är verkligen skrämmande det här... CANCER....det händer ju inte mig!!
Det händer ju andra...ni vet bekantas släktingar och grannar o så...
Men satan i gatan...det hände ju även mig...för även jag är ju någons bekants släkting eller granne..eller hur?!
*nickar o kollar runt*
Det svider i magen och jag känner hur hjärtat slår extra fort när jag tillåter mig tänka på det hela.
Om nån månad så ska jag på min första uppföljningskontroll, jag ska få reda på om strål och op stoppat "skiten".
Jag ska äta hormontabletter i 5 år, och det är ju inga problem, jag tuggar ju mängder av mediciner varje dag så det blir bara en extra i högen.
Medicinen kan precis som alla de andra jag äter ge mängder av biverkningar. Det är inget jag lägger ner så mycket energi på att grunna på eller känna efter om jag fått någon av dem, men jag kan ju inte blunda helt o hållet för det.
*spärrar upp ögonen*
Jag måste ibland känna efter om något känns annorlunda i kroppen, men jag måste erkänna att det inte är lätt.
Jag har så mycket värk, bortdomningar, stickningar, vallningar mm mm....
Jag blir så ledsen när jag inser att mitt liv slösas bort på en skröpplig kropp som inte har något gott med sig överhuvudtaget!!!
När jag trodde att det inte kunde bli värre så blev det värre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
Och jag har livlig fantasi!!!
Jag är rädd när jag tänker på att det faktiskt också kan bli så illa att min cancer inte försvunnit, eller att den kommer tillbaka och jag kanske nästa gång måste ha cellgifter eller i allra värsta fall inte överlever!!
*känner mig skakis*
Förstår ni varför jag inte vill tillåta mig själv att fundera på cancern?!
Kan ni förstå att jag svarar att jag mår bra när ni frågar hur jag mår, för att jag inte vill må dåligt?
Fattar ni att jag vill se så frisk ut som möjligt för att ni inte ska tycka synd om mig eller tycka att jag är gnällig och självupptagen?
Hänger ni med på att jag INTE VILL VARA SJUK?!
Men det är just det jag är...*suckar*...jag har en sjukt eländigt skröpplig kropp i en kropp som bara skriker "JAG VILL VARA FRISK!!"
Men hörrni....jag är också fullt medveten om att det finns mängder av människor som är såå mycket sjukare än vad jag är. Dödligt sjuka!!!
Och det är nog det som delvis ligger o gnager i mig, att jag inte kan tillåta mig att verkligen känna den oro och ledsamhet tillsammans med smärtan inuti mig för att jag inte vill att folk ska tro att jag tycker synd om mig själv eller att jag ska ta plats......*nickar*
Jag tänker inte ta den platsen heller...jag tänker inte stå o gnälla om nån frågar hur jag egentligen mår....
*skakar bestämt på huvet*
För jag tror att om jag tillåter mig att göra det, så kommer jag nog bli oerhört deprimerad och på nåt vis tillåta det sjuka ta överhanden. Det tänker jag inte tillåta, jag måste verkligen tro o hoppas att jag en dag blir friskare och kommer att känna livskvalité...även om jag kan erkänna att jag verkligen inte kommer ihåg den dagen jag kände livskvalité eller var smärtfri sist!!!
Men jag kommer ihåg när jag slappnade av sist och bara var.....
Det var i förra vecka då jag och Manen var iväg på den SPA-resa jag fick av honom i födelsedagspresent i december.
VANN utanför Lysekil tillbringade vi 2 dagar på. Floating, massage, god o nyttig mat, sköna sängar, varma pooler och sköna ång o torrbastuer...hmm heter det så förresten?!?! Jaja...ni fattar vad jag menar...
Det var underbart och jag hoppas verkligen att vi kommer att göra om detta igen!!
För mig är detta en oerhörd lyx, att få rå om sig själv, bli ompysslad och inte behöva stressa eller behöva tänka på matlagning o annat!!!
Tack Älsklingen min för 2 underbara dagar på VANN!!
Jag längtar efter livskvalité!!!
Jag hoppas verkligen att ni får vara friska och krya, vara lyckliga och leva livet!!!
Jag önskar er alla ett långt friskt och underbart liv!!!!
Var rädda om er och skäm bort era kroppar emellanåt
Kram
Moschi
Efter att ha avslutat strålningsveckorna i Borås i början av december, så har jag nästan stängt av cancern lite.
Hur man nu kan göra det med en sån fruktansvärd sjukdom kanske ni tänker....
*kollar runt*
Jag har nog förträngt "skiten" för att jag inte haft tid att tänka på mig själv. På nåt vis så känns det så egoistiskt att gå och grubbla på det, när jag inte kan göra annat än att se tiden an och hoppas att den blivit besegrad efter operation och strål.
Det var så skönt att kasta den fruktansvärt slitna "capen"...om ni kommer ihåg den?! *ler lite*
Att slippa åka till Borås varje dag för att stråla, stråla ,stråla...... kändes så himla gott och äntligen kunde jag få ligga kvar på soffan och göra ingenting en hel dag....
Men när jag nu bara kunde ligga och slappa, så märkte jag att min redan innan cancerresan skröppliga kropp, inte blivit mindre skröpplig precis.
*skakar lätt på huvet*
Alla dessa långa resor har bidragit till en ännu stelare, spänd kropp med ömma muskler och ännu mer värkande leder...för att inte tala om den eländiga ryggen!
Allt detta skröppliga som jag burit på i flera år har ju fått läggas åt sidan då jag varit tvungen att prioritera behandlingen av bröstcancern.... Och det har gjort att jag byggt upp en massa extra smärta i kroppen som likt ett vulkanutbrott bara dundrar ut nu när jag landat i soffan här hemma igen.
Eftersom det varit jul o nyår o hela den baletten med jullov, semestrande gubbe, släktumgänge, julklappsinköp, matlagande och guuuud vet vad, så har jag inte direkt hunnit få så väldigt mycket tid till att rå om mig själv och kunna känna efter hur det egentligen står till med MIG!
*funderar*
HUR STÅR DET TILL MED MIG DÅ?!?!
*rusar till spegeln o kollar tungan, ögonen och känner om öronen sitter kvar*
Joo...jag har ont...jag har jätteont i kroppen.
Och när jag funderar över vad jag egentligen känner innerst inne när det gäller min bröstcancer, så blir jag skakig inombords.... FAN...det är verkligen skrämmande det här... CANCER....det händer ju inte mig!!
Det händer ju andra...ni vet bekantas släktingar och grannar o så...
Men satan i gatan...det hände ju även mig...för även jag är ju någons bekants släkting eller granne..eller hur?!
*nickar o kollar runt*
Det svider i magen och jag känner hur hjärtat slår extra fort när jag tillåter mig tänka på det hela.
Om nån månad så ska jag på min första uppföljningskontroll, jag ska få reda på om strål och op stoppat "skiten".
Jag ska äta hormontabletter i 5 år, och det är ju inga problem, jag tuggar ju mängder av mediciner varje dag så det blir bara en extra i högen.
Medicinen kan precis som alla de andra jag äter ge mängder av biverkningar. Det är inget jag lägger ner så mycket energi på att grunna på eller känna efter om jag fått någon av dem, men jag kan ju inte blunda helt o hållet för det.
*spärrar upp ögonen*
Jag måste ibland känna efter om något känns annorlunda i kroppen, men jag måste erkänna att det inte är lätt.
Jag har så mycket värk, bortdomningar, stickningar, vallningar mm mm....
Jag blir så ledsen när jag inser att mitt liv slösas bort på en skröpplig kropp som inte har något gott med sig överhuvudtaget!!!
När jag trodde att det inte kunde bli värre så blev det värre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
Och jag har livlig fantasi!!!
Jag är rädd när jag tänker på att det faktiskt också kan bli så illa att min cancer inte försvunnit, eller att den kommer tillbaka och jag kanske nästa gång måste ha cellgifter eller i allra värsta fall inte överlever!!
*känner mig skakis*
Förstår ni varför jag inte vill tillåta mig själv att fundera på cancern?!
Kan ni förstå att jag svarar att jag mår bra när ni frågar hur jag mår, för att jag inte vill må dåligt?
Fattar ni att jag vill se så frisk ut som möjligt för att ni inte ska tycka synd om mig eller tycka att jag är gnällig och självupptagen?
Hänger ni med på att jag INTE VILL VARA SJUK?!
Men det är just det jag är...*suckar*...jag har en sjukt eländigt skröpplig kropp i en kropp som bara skriker "JAG VILL VARA FRISK!!"
Men hörrni....jag är också fullt medveten om att det finns mängder av människor som är såå mycket sjukare än vad jag är. Dödligt sjuka!!!
Och det är nog det som delvis ligger o gnager i mig, att jag inte kan tillåta mig att verkligen känna den oro och ledsamhet tillsammans med smärtan inuti mig för att jag inte vill att folk ska tro att jag tycker synd om mig själv eller att jag ska ta plats......*nickar*
Jag tänker inte ta den platsen heller...jag tänker inte stå o gnälla om nån frågar hur jag egentligen mår....
*skakar bestämt på huvet*
För jag tror att om jag tillåter mig att göra det, så kommer jag nog bli oerhört deprimerad och på nåt vis tillåta det sjuka ta överhanden. Det tänker jag inte tillåta, jag måste verkligen tro o hoppas att jag en dag blir friskare och kommer att känna livskvalité...även om jag kan erkänna att jag verkligen inte kommer ihåg den dagen jag kände livskvalité eller var smärtfri sist!!!
Men jag kommer ihåg när jag slappnade av sist och bara var.....
Det var i förra vecka då jag och Manen var iväg på den SPA-resa jag fick av honom i födelsedagspresent i december.
VANN utanför Lysekil tillbringade vi 2 dagar på. Floating, massage, god o nyttig mat, sköna sängar, varma pooler och sköna ång o torrbastuer...hmm heter det så förresten?!?! Jaja...ni fattar vad jag menar...
Det var underbart och jag hoppas verkligen att vi kommer att göra om detta igen!!
För mig är detta en oerhörd lyx, att få rå om sig själv, bli ompysslad och inte behöva stressa eller behöva tänka på matlagning o annat!!!
Tack Älsklingen min för 2 underbara dagar på VANN!!
Jag längtar efter livskvalité!!!
Jag hoppas verkligen att ni får vara friska och krya, vara lyckliga och leva livet!!!
Jag önskar er alla ett långt friskt och underbart liv!!!!
Var rädda om er och skäm bort era kroppar emellanåt
Kram
Moschi
lördag 9 januari 2010
När allt blir som vanligt igen....
Visst är det underbart med jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov.....men i ärlighetens namn....
MÅSTE LOVEN VA SÅ LÅNGA?!?!?!
*ler o blinkar lite med ena ögat*
Det är jättemysigt när ungarna får sova ut och vakna pigga o glada, och när de tassar runt o pratar lite, busar på skoj och man kan kramas, mysa, fika och göra annat kul ihop.
Men när det sovs hela dagen för att man varit uppe hela natten, med andra ord att det har vänts på dygnet...då blir jag tokig!!
Det här med att alla ska äta på samma tider OCH ÄTA SAMMA MAT...och inta maten på ETT o samma ställe...det har ju helt ballat ur!!
När ungarna var små så åts det aldrig mellan måltiderna, alla satt vid köksbordet och åt det som serverades.
Var och en tog med sin tallrik, bestick o glas för att ställa in i diskmaskinen...TACK för maten kom direkt då de reste sig från bordet. Jaaa...ungarna var jätteduktiga på allt detta förut.
Men nånstanns i tonåren så försvinner delar av detta...förhoppningsvis så kommer det tillbaka!!
*nickar storögt*
Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att fundera ut vad som ska serveras vid måltiderna, för att inte tala om att tillaga maten.....*suckar djupt*
När fantasin tryter för att det inte finns så mycket att fantisera om, så underlättar ju inte det på nåt vis glädjen över matlagning och att se fram emot att familjemedlemmarna glatt tackar för en god måltid...
Det är så konstigt att ungarna svänger så i vilken mat de gillar. Ena veckan så tjatas det om tex hemgjorda köttbullar...När man sen veckan efter gör nästan samma sak, fast i bifform istället....då är nån trött på det.
Att leta nya recept och försöka förändra kosten genom färggladare eller annorlunda kryddad mat är inte att tänka på....
När inte ens gubben kan äta vad som bjuds, då ledsnar jag!!!
Hur i hela friden ska man göra för att få alla nöjda utan att göra en buffé av olika rätter varje dag?!?!
*ser frågande ut*
Det är ju helt omöjligt....Lillkickan har ju diabetes, så hon måste ju ha mat i sig, Sonen växer och tränar och måste ju också ha ordentligt med mat i sig...Mannen jobbar och blir oerhört trött och grinig om inte han får tillräckligt i sig heller.
Prinsessan...vår stora, hon har ju flyttat o jag vet att hon och hennes sambo är duktiga på att laga mat, så de är jag inte bekymrade över.
Jag själv längtar efter att testa nya maträtter med mängder av olika grönsaker, nötter, kärnor, frön, fisk, kyckling, ägg, potatis, rotfrukter av alla de slag...*börjar dregla*...men det är ju ingen idé om ingen annan kommer att äta det!
Jag är väldigt avis på de vänner o bekanta kring oss där mannen i huset sköter matlagningen och verkligen gillar att leta nya recept och tillaga en massa gott med kärlek o värme för att sen avnjutas med TILLSAMMANS familjen.
Jovisst...min man KAN laga mat...men då blir det pommes, kött och majonnäs eller spagetti o köttfärssås.....Det finns ju så mycket mer att äta än det!!!
Mannen är också en stor älskare av snabbmat...pizza, hamburgare och kebabtallrik...
Nu kanske ni tänker att "JISSES...den karln måste vara bra rund om magen"...MMmmm...det skulle man ju kunna tro...men så är icke fallet!!
*skakar på huvet*
Nej nej...smal snubbe som på något magiskt vänster kan äta vadsom helst utan att bli tjock.... Och på något magiskt vänster, så är det så att det han äter, är det jag som blir tjock av!!
*nickar bestämt*
Orättvist....
Näää mina vänner...det blir lite bättre när vardagen återkommer nästa vecka. Skolorna startar, gubben har semestrat färdigt och jag inte behöver bekymra mig över maten mer än en gång om dagen...på kvällen.
Hoppas att jag på nåt vis får lite energi och ork till att engagera mig mer i matlagning sen...och att jag kan övertyga familjen om att det inte är farligt att testa ny mat...man kan ju bli glatt överraskad och faktiskt gilla det nya!!!!
*ler med glimten i ögat*
Jag älskar min familj över allt annat i hela världen och det finns inget som går före och jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara utan dem....MEN...ibland ...eller ofta tom...tappar jag energin när det gäller tålamod kring mathållning, städ, ordning o reda!
Ska det va så svårt?!!?
Ja, jag vet att ni är flera som tänker att "Då får de väl vara utan mat!!"
Jovisst...kul familj om ingen äter!!!
*ironisk*
Jag tro faktiskt att jag tom ska efterlysa lite nya, goda, enkla recept här!!!
*ler stort*
Har ni några bra ideér som ni vill dela med er av, så är jag tacksam!!!
*kollar runt*
Ikväll vankas det iaf ugnsstekt mandelpotatis, provencalskt kryddad hel benfri kotlett och en god sallad till!
*ler*
Ha en go lördagkväll hörrni!!
Kram
Moschi
MÅSTE LOVEN VA SÅ LÅNGA?!?!?!
*ler o blinkar lite med ena ögat*
Det är jättemysigt när ungarna får sova ut och vakna pigga o glada, och när de tassar runt o pratar lite, busar på skoj och man kan kramas, mysa, fika och göra annat kul ihop.
Men när det sovs hela dagen för att man varit uppe hela natten, med andra ord att det har vänts på dygnet...då blir jag tokig!!
Det här med att alla ska äta på samma tider OCH ÄTA SAMMA MAT...och inta maten på ETT o samma ställe...det har ju helt ballat ur!!
När ungarna var små så åts det aldrig mellan måltiderna, alla satt vid köksbordet och åt det som serverades.
Var och en tog med sin tallrik, bestick o glas för att ställa in i diskmaskinen...TACK för maten kom direkt då de reste sig från bordet. Jaaa...ungarna var jätteduktiga på allt detta förut.
Men nånstanns i tonåren så försvinner delar av detta...förhoppningsvis så kommer det tillbaka!!
*nickar storögt*
Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att fundera ut vad som ska serveras vid måltiderna, för att inte tala om att tillaga maten.....*suckar djupt*
När fantasin tryter för att det inte finns så mycket att fantisera om, så underlättar ju inte det på nåt vis glädjen över matlagning och att se fram emot att familjemedlemmarna glatt tackar för en god måltid...
Det är så konstigt att ungarna svänger så i vilken mat de gillar. Ena veckan så tjatas det om tex hemgjorda köttbullar...När man sen veckan efter gör nästan samma sak, fast i bifform istället....då är nån trött på det.
Att leta nya recept och försöka förändra kosten genom färggladare eller annorlunda kryddad mat är inte att tänka på....
När inte ens gubben kan äta vad som bjuds, då ledsnar jag!!!
Hur i hela friden ska man göra för att få alla nöjda utan att göra en buffé av olika rätter varje dag?!?!
*ser frågande ut*
Det är ju helt omöjligt....Lillkickan har ju diabetes, så hon måste ju ha mat i sig, Sonen växer och tränar och måste ju också ha ordentligt med mat i sig...Mannen jobbar och blir oerhört trött och grinig om inte han får tillräckligt i sig heller.
Prinsessan...vår stora, hon har ju flyttat o jag vet att hon och hennes sambo är duktiga på att laga mat, så de är jag inte bekymrade över.
Jag själv längtar efter att testa nya maträtter med mängder av olika grönsaker, nötter, kärnor, frön, fisk, kyckling, ägg, potatis, rotfrukter av alla de slag...*börjar dregla*...men det är ju ingen idé om ingen annan kommer att äta det!
Jag är väldigt avis på de vänner o bekanta kring oss där mannen i huset sköter matlagningen och verkligen gillar att leta nya recept och tillaga en massa gott med kärlek o värme för att sen avnjutas med TILLSAMMANS familjen.
Jovisst...min man KAN laga mat...men då blir det pommes, kött och majonnäs eller spagetti o köttfärssås.....Det finns ju så mycket mer att äta än det!!!
Mannen är också en stor älskare av snabbmat...pizza, hamburgare och kebabtallrik...
Nu kanske ni tänker att "JISSES...den karln måste vara bra rund om magen"...MMmmm...det skulle man ju kunna tro...men så är icke fallet!!
*skakar på huvet*
Nej nej...smal snubbe som på något magiskt vänster kan äta vadsom helst utan att bli tjock.... Och på något magiskt vänster, så är det så att det han äter, är det jag som blir tjock av!!
*nickar bestämt*
Orättvist....
Näää mina vänner...det blir lite bättre när vardagen återkommer nästa vecka. Skolorna startar, gubben har semestrat färdigt och jag inte behöver bekymra mig över maten mer än en gång om dagen...på kvällen.
Hoppas att jag på nåt vis får lite energi och ork till att engagera mig mer i matlagning sen...och att jag kan övertyga familjen om att det inte är farligt att testa ny mat...man kan ju bli glatt överraskad och faktiskt gilla det nya!!!!
*ler med glimten i ögat*
Jag älskar min familj över allt annat i hela världen och det finns inget som går före och jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara utan dem....MEN...ibland ...eller ofta tom...tappar jag energin när det gäller tålamod kring mathållning, städ, ordning o reda!
Ska det va så svårt?!!?
Ja, jag vet att ni är flera som tänker att "Då får de väl vara utan mat!!"
Jovisst...kul familj om ingen äter!!!
*ironisk*
Jag tro faktiskt att jag tom ska efterlysa lite nya, goda, enkla recept här!!!
*ler stort*
Har ni några bra ideér som ni vill dela med er av, så är jag tacksam!!!
*kollar runt*
Ikväll vankas det iaf ugnsstekt mandelpotatis, provencalskt kryddad hel benfri kotlett och en god sallad till!
*ler*
Ha en go lördagkväll hörrni!!
Kram
Moschi
fredag 1 januari 2010
Ett GOTT nytt år....
...det önskar jag er alla och mig själv!!
*ler stort*
År 2009 hoppas jag var mitt värsta år någonsin. Jag hoppas så att jag aldrig någonsin kommer få vara med om dess like igen....jag hoppas att botten var nådd, när jag egentligen för längesen trott att jag var där, men tydligen kunde jag komma lite lägre än då.
Jag har startat med min hormonbehandling efter strålningen av min tumör och det värsta med brännskada, sveda och svullnad har försvunnit.
Det är fortfarande väääldigt...*tar i med hela kroppen*...väldigt ömt och om någon nuddar av misstag lite för hårt så blixtrar det till av smärta. Men det står jag ut med....
Min kroniska smärta i rygg, höfter, ljumskar, ben och nacke/axlar har fått komma lite i andra hand under hösten o vintern, cancern har självklart varit det som tagit upp all tankeverksamhet när det gäller mig själv.
Men det innebär ju inte att jag inte har någon smärta längre....noooo way!!!
*stirrar storögt*
Jag har sån satans värk att jag emellanåt knappt vet vart jag ska ta vägen. Inte för att jag kan fly fältet från eländet, men jag menar att jag knappt kan va still för att det gör så fruktansvärt ont.
Mitt uppe i mitt skröppliga mående, så ska jag också uppföra mig hustruligt, moderligt, vänskapligt och hövligt!!
Smärtan tar ingen paus när det stojjas efter mat, ryas mellan syskon, gnälls från gubben, luktar ifrån sophinken eller snabeldraken skriker efter att få vallas!!!
*torkar svetten i pannan*
Jag får bita ihop och bara göra allt skitjobb som jag sååå önskar att en "INGA" (alltså någon annan än jag) skulle kunna va schysst att ta hand om.
När vi satt på julbord med min mans kollegor o respektive innan jul, så berättade en av de respektive att de precis anställt en städerska några timmar varannan vecka. En som ska ta hand om den tråkigaste städningen rejält med jämna mellanrum.
Då blev jag så jäkla avis!!!!
JAG VILL OCKSÅ HA!!!!
*ser lite butter ut*
Jag vet att det låter j-igt bortskämt och säkert är det många som tycker att jag är het knäpp....men det skiter jag i nu....
*nickar bestämt*
Jag är så trött på att vrida ur kroppen en massa energi på att städa, plocka och skura och damma element och sånt.
Det är ju himla mycket i ett hem som ska hållas rent, som inte övriga familjemedlemmar har en aaaaaning om, trots att vissa i familjen haft eget hushåll i över 20 år....*himlar med ögonen och nickar med huvet menande åt en viss person*
Jag funderar ofta på....jaa...och frågar även familjen..hur det tror att det skulle se ut i vårt hem om man bara struntar i att städa de ställen som enligt VISSA *ler lite*...i familjen INGEEEN ser eller ens bryr sig om det är städat eller inte....
Jag kan härmed meddela att det inte ges någon större respons, ej heller förståelse över att jag när jag nästan galet, nedbrutet skriker om hjälp...verkligen vill att någon annan än jag ska se att det är skitigt och att jag inte ORKAR själv!!
*suckar djupt*
Jag är väldigt trött på alla kommentarer om att jag inte ska va så petig, att jag inte kan kräva att övriga familjen ser eller tycker att det är lika viktigt som jag att det ska hållas rent, att jag ska sänka min krav på hur vårt hushåll ska se ut renlighets- och organisationsmässigt....att jag ska prioritera att göra sånt jag tycker om och mår bra av istället för att städa.
Men tänk om det är så att det är just det jag mår bra av....ATT HA DET RENT O SNYGGT HEMMA!!
Ofta säger folk att det inte är någon som bryr sig om jag har damm i hörnena eller tvätt på toagolvet... "Skämtsamma" kommentarer om att jag inte ska göra mig besvär när jag ska få främmat...för det är ingen annan som tänker städa åt mig om det är skitigt när de kommer *grimaserar*
Jag bryr mig inte om vad andra tycker angående vårt städade eller icke städade hem.
Våra barn ska lära sig att hålla snyggt och rent, JAG mår kanon när det är snyggt o rent....Jag hatar röra och att saker läggs här o var i huset är de inte här hemma.
Jag gillar inte när det är för mycket grejjer runt mig...här hemma.
Jag älskar att organisera med lådor som man skriver på vad de innehåller och jaaa...att var sak har sin plats helt enkelt!!!
*slår ut med armarna o ler*
Jag lovar att jag inte bryr mig om hur andra har det...såvida det inte luktar apäckligt och är rent snuskigt...om folk har det lite rörigt eller mycker saker....änglatofflor i hörnena eller massa skor o kläder i hallen...inte mitt problem!!!
*skakar lätt på huvet*
De folk jag är hemma hos är mina vänner och de får bo hur de vill....Men vårt hem ska vara som jag trivs i och som jag vet att ungarna och även Mannen faktiskt tycker om att ha det också!!
Vi vill alla ha det fint...men det är bara jag som ska hålla det fint!!!!
Så vad jag ville komma fram till...det är att eftersom jag inte har energi till att ens försöka hjälpa min kropp på traven till att läka på annat vis än att stoppa i mig smärtstillande medel år ut o år in....så vill jag sååå jättegärna kunna få lite hjälp med att hålla det fint hemma.
Jag skulle må mycket bättre, kunna få lite ro och vila och kanske tom få energi till att kunna börja gå ut o gå eller på nåt som helst vis kunna stärka kroppen lite och kanske bli lite bättre!!!
Men HUR I HELA FRIDENS NAMN ska jag klämma fram pengar till det?!?!
Jag har tidsbegränsad sjukersättning, men 64 % av min grundlön i bidrag.
Jaaa *skrattar för mig själv*...min lön ja...den är ju ett skämt....att få 64 % av en lön som är under den lägstalön som man tydligen ska ha i mitt yrke...pga att jag varit sjukskriven så många år, så har jag ju inte kunna hänga med i löneytvecklingen.
Jaaa, jag vet, man får INTE DISKRIMINERAS FÖR ATT MAN ÄR SJUKSKRIVEN!!! JAG VET DET!!!
Men vad har jag att komma med när min chef ringer upp mig långt efter att de nya lönerna är satta varje år och talar om att jag självklart inte kan få nån hög lönerförhöjning för att det inte är försvarbart jäntemot mina ARBETANDE kollegor!!!! MEEEEN...NÄR jag är åter i arbete så ska jag prioriteras och se till att få upp min lön jämlikt!!
JOOO SURE!!
Jag kanske inte ens kommer åter i arbete igen med den smärtbilden och prognos för den skröppliga kroppen jag släpar runt på.....
Så, det blir ingen städerska till Moschi inte....jag får fortsätta att gno själv....Själv är ju bäste dräng sägs det ju...men jag håller inte med...Jag är övertygad om att det finns mängder av folk som kan städa mitt hem mycket bättre än vad jag kan....fast då kostar det ju förstås!!
*blinkar med ena ögat*
Men jag tänker inte städa ikväll iaf....det garanterar jag....Jag ska inte gå ur soffan förrän jag ska gå till sängen o lägga mig....*ser fundersam ut*...vilket är j-igt lockande just nu förresten!!!
*ler lite*
Jag önskar er alla en GOD FORTSÄTTNING på år 2010!!!
Må det bli det bästa år vi någonsin haft....allihop!!!!
Kram
Moschi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
