Som några av er vet så började jag på en form av "terapi" för några månader sedan, där jag ska lära mig att leva i nuet och acceptera att mitt liv ser ut som det gör.
När jag var där i förra veckan så började vi gå igenom MINDFULNESS...det ska hjälpa mig att försöka nå målet...att "gilla läget".
Man ska bla gå igenom sin kropp i tanken o känna efter hur det känns i olika delar, jag ska även vara uppmärksam på min omgivning, kunna beskriva den utan att på något som helst vis döma... Bara positiva tankar!!
När jag känner efter hur min kropp känns...tex som idag...mina höfter och ben värker fruktansvärt, ryggen bjuder på molande smärtor med lite hugg med jämna mellanrum, trötta och ömma axlar, skuldror och nacke, spänningsvärk i huvudet, stela värkande leder från topp till tå och en gammal skada i ena knät gör sig illa påmind....när jag gått igenom kroppen ska jag säga högt för mig själv att "JA, det är så här jag känner mig och mår idag...och det är OK!"
*ser fundersam ut*
Hur i hela friden ska jag lyckas med att känna att det är ok?!
För jag tycker verkligen inte att det är ok att ha så ont. Jag är trött på det och fattar för mitt liv inte hur jag ska lyckas lura mig själv att tycka att det är ok.
Men jag ska fortsätta att öva och öva och öva...gå igenom min kropp från topp till tå varje dag och säga att det är ok...hoppas verkligen att jag låter övertygande och börjar tro på mig själv när jag säger att det är OK att ha värk!
Jag ska kämpa för att inte tänka på vad som kommer att hända om min cancer inte är borta...att INTE vara orolig över att vara sjuk och vara besviken över hur mitt liv ser ut hälsomässigt.
Men det kommer banne mig inte bli lätt...för jag är besviken över att inte kunna röra mig utan att nån bit av kroppen ständigt värker... Inte hade jag tänkt mig att det skulle bli så här inte.
Lova att vara rädda om er allihop... gör allt ni kan för att ta hand om er kropp o själ!
Det är tur i allt elände att jag tror på livet inte bara är slut när man dör...för annars skulle jag vara oerhört stressad. Men jag vill ju ändå kunna få LEVA nu, i det här livet...när jag ändå lever. Det finns ju så mycket underbart att vara med om, så mycket jag skulle vilja uppleva tillsammans med min man och mina ungar här och nu!!
Jag ska börja med att gå ut i solen nu iaf...för den ger mig energi...längtar efter ordentlig sol och värme... önskar att sommaren ska komma på riktigt nu!
Ha en skön start på en ny vecka mina vänner...njut av solen när den är framme o ta hand om er!
Kram
Moschi
måndag 31 maj 2010
fredag 7 maj 2010
När Döden är välkommen.
Den rubriken kan ju tyckas vara lite mindre trevlig, men idag har just Döden välkomnats med öppen famn!
*ser ledsen ut*
Jag har tidigare skrivit om min goa giftasmorbror som varit döende i cancer sen oktober förra året....eller ska man börja räkna från den dagen han fick veta att han hade cancer?!
För att leva med vetskapen om att man har cancer får en att dö en smula redan från första dagen diagnosen ställts.
Även om man blir tröstad med "De klarar ju så många cancersjuka nuförtiden" eller "Min kusins svågers kompis fick cancer för flera år sen och han mår jättebra" osv osv.
Jag har ju tyvärr själv fått flertalet olika tröstetal från olika håll, och det är ju omtänksamhet och en smula rädsla för cancern som gör att många känner sig tvungna att ge några tröstande ord på vägen.
*nickar lätt*
Den senaste veckan så har mina tröstande ord till min moster varit att "Hoppas morbror får somna in o få ro i kropp o själ nu, han kommer att få det så gott när allt är över".
Så...det kanske inte är så tröstande för en kvinna vars livskamrat sen över 50 år tillbaka ligger döende, för jag tror hon innerst inne kämpat med sina egna känslor och försök till självtröst i allt elände.
Inte önskar man sin älskade en lång dödskamp med smärta, svält o pina...Nej.. visst vill man helst att både en själv och ens nära o kära får dö snabbt o smärtfritt även om det är fruktansvärt att leva vidare själv.
Men livet bjuder ju inte på enbart våra önskemål om hur saker o ting helst borde gå till. Ofta har jag funderat på hur grymt livet kan vara för många som får kämpa mycket hårdare än andra.
Morbror har idag kl 14.30 fått somna in lugn och stilla på ett korttidsboende som han varit livrädd för att hamna på!!
Jag kom en halvtimma för sent, men han hade sin fru och 2 andra släktingar hos sig som varit en otrolig trygghet för honom under hans sjukdomstid.
Jag fick iaf säga Adjö under eftermiddagen.
Så fint iordninggjord han blivit av den änglalika personalen som han haft kring sig på boendet!!!
De gick tom ut och plockade en fin bukett av italiensk körsbärsblomma som växer utanför, och lade på hans bröst under hans händer.
*torkar en tår*
Ett vitt fint lakan med handgjord brodyr, en vacker vit duk med 2 levande ljus på...alldeles fridfullt och tillsynes rofylld låg morbror i sin säng.
Jag fick klappa om honom, säga hej då och viskade några ord i hans öra innan vi lämnade rummet och det var alldeles sista gången jag såg min goa morbror...
Han som jag överlyckligt studsande upp o ner i min barnsäng ropade "Tut tut nu kommer NN nu kommer NN"...över.. Jag älskade att sitta i hans knä o se o höra när han knäppte med sina fingrar på ett lustigt sätt.
Jag fick min första cykel av honom o min moster, han har lärt våra barn att cykla, sparkat boll och busat med ungarna tålmodigt och helhjärtat.
Så många blåbärspajer vi har avnjutit tack vare hans idoga blåbärsplockande varje år.
Så vackra blåklint jag fått varje midsommar och så många julaftnar hans pliriga ögon tittat på sina julklappar och sagt "Nämen inte skulle väl jag ha några julklappar".
Nu kommer inte den vita saaben sakta svänga in på gatan mer, för att stanna till och ringa på för att kolla läget och komma in på en kopp kaffe....Ingen morbror som kommer att bli överlycklig över en påse nybakta bullar eller "bischevischer" ...han glömde alltid bort att det heter biskvier!
*ler*
Ikväll får han äntligen återförenas med vänner och släktingar som innan honom hamnat på andra sidan.
En dag ses vi igen, och för honom kommer det bara kännas som en dag har gått... Men för mig, så hoppas jag att det dröjer längre.
Fast jag kan ärligt säga att det är inte helt lätt att slå bort tankarna kring att jag själv kan bli liggandes likadant som morbror gjort den senaste tiden, min kusin för 6 år sen och en moster och 2 morbröder till långt tidigare!!
Cancer är en jävla skitsjukdom och jag önskar jag kunde trolla med knäna och få bort "skiten"....hur denna sjukdom kan förgöra en människa så fullkomligt grymt och vidrigt smärtfyllt är helt ofattbart!
Jag är livrädd för att få lida som mina nära o kära gjort!!!!
Jag ska försöka att få bort de tankarna, för jag vet att det bara är till elände att grunna på det...men det är svårt!
KÄRA MORBROR!
Till vila och ro du kommit till slut, ett sista hjärtslag o du kunde andas ut.
Stilla och fridfullt ett sista farväl, jag viskade i ditt öra och jag kommer alltid dig minnas väl!
Omtänksam och fin morbror och vän, farväl kära du, ha det gott tills vi ses igen.
Med massor av Kärlek din Pillan.
*ser ledsen ut*
Jag har tidigare skrivit om min goa giftasmorbror som varit döende i cancer sen oktober förra året....eller ska man börja räkna från den dagen han fick veta att han hade cancer?!
För att leva med vetskapen om att man har cancer får en att dö en smula redan från första dagen diagnosen ställts.
Även om man blir tröstad med "De klarar ju så många cancersjuka nuförtiden" eller "Min kusins svågers kompis fick cancer för flera år sen och han mår jättebra" osv osv.
Jag har ju tyvärr själv fått flertalet olika tröstetal från olika håll, och det är ju omtänksamhet och en smula rädsla för cancern som gör att många känner sig tvungna att ge några tröstande ord på vägen.
*nickar lätt*
Den senaste veckan så har mina tröstande ord till min moster varit att "Hoppas morbror får somna in o få ro i kropp o själ nu, han kommer att få det så gott när allt är över".
Så...det kanske inte är så tröstande för en kvinna vars livskamrat sen över 50 år tillbaka ligger döende, för jag tror hon innerst inne kämpat med sina egna känslor och försök till självtröst i allt elände.
Inte önskar man sin älskade en lång dödskamp med smärta, svält o pina...Nej.. visst vill man helst att både en själv och ens nära o kära får dö snabbt o smärtfritt även om det är fruktansvärt att leva vidare själv.
Men livet bjuder ju inte på enbart våra önskemål om hur saker o ting helst borde gå till. Ofta har jag funderat på hur grymt livet kan vara för många som får kämpa mycket hårdare än andra.
Morbror har idag kl 14.30 fått somna in lugn och stilla på ett korttidsboende som han varit livrädd för att hamna på!!
Jag kom en halvtimma för sent, men han hade sin fru och 2 andra släktingar hos sig som varit en otrolig trygghet för honom under hans sjukdomstid.
Jag fick iaf säga Adjö under eftermiddagen.
Så fint iordninggjord han blivit av den änglalika personalen som han haft kring sig på boendet!!!
De gick tom ut och plockade en fin bukett av italiensk körsbärsblomma som växer utanför, och lade på hans bröst under hans händer.
*torkar en tår*
Ett vitt fint lakan med handgjord brodyr, en vacker vit duk med 2 levande ljus på...alldeles fridfullt och tillsynes rofylld låg morbror i sin säng.
Jag fick klappa om honom, säga hej då och viskade några ord i hans öra innan vi lämnade rummet och det var alldeles sista gången jag såg min goa morbror...
Han som jag överlyckligt studsande upp o ner i min barnsäng ropade "Tut tut nu kommer NN nu kommer NN"...över.. Jag älskade att sitta i hans knä o se o höra när han knäppte med sina fingrar på ett lustigt sätt.
Jag fick min första cykel av honom o min moster, han har lärt våra barn att cykla, sparkat boll och busat med ungarna tålmodigt och helhjärtat.
Så många blåbärspajer vi har avnjutit tack vare hans idoga blåbärsplockande varje år.
Så vackra blåklint jag fått varje midsommar och så många julaftnar hans pliriga ögon tittat på sina julklappar och sagt "Nämen inte skulle väl jag ha några julklappar".
Nu kommer inte den vita saaben sakta svänga in på gatan mer, för att stanna till och ringa på för att kolla läget och komma in på en kopp kaffe....Ingen morbror som kommer att bli överlycklig över en påse nybakta bullar eller "bischevischer" ...han glömde alltid bort att det heter biskvier!
*ler*
Ikväll får han äntligen återförenas med vänner och släktingar som innan honom hamnat på andra sidan.
En dag ses vi igen, och för honom kommer det bara kännas som en dag har gått... Men för mig, så hoppas jag att det dröjer längre.
Fast jag kan ärligt säga att det är inte helt lätt att slå bort tankarna kring att jag själv kan bli liggandes likadant som morbror gjort den senaste tiden, min kusin för 6 år sen och en moster och 2 morbröder till långt tidigare!!
Cancer är en jävla skitsjukdom och jag önskar jag kunde trolla med knäna och få bort "skiten"....hur denna sjukdom kan förgöra en människa så fullkomligt grymt och vidrigt smärtfyllt är helt ofattbart!
Jag är livrädd för att få lida som mina nära o kära gjort!!!!
Jag ska försöka att få bort de tankarna, för jag vet att det bara är till elände att grunna på det...men det är svårt!
KÄRA MORBROR!
Till vila och ro du kommit till slut, ett sista hjärtslag o du kunde andas ut.
Stilla och fridfullt ett sista farväl, jag viskade i ditt öra och jag kommer alltid dig minnas väl!
Omtänksam och fin morbror och vän, farväl kära du, ha det gott tills vi ses igen.
Med massor av Kärlek din Pillan.
torsdag 22 april 2010
Blir man någonsin för gammal för....
ATT...
...bli nyförälskad i sin man som man varit ihop med sen tonåren?!
...vara busig ibland?!
...likt en 4-åring ta en främmande hand på bussen bara för att det känns tryggt?!
...bada naken i småbarnspoolen på utebadet?!
....vilja sitta i sin pappas knä när man är 40+?!?
..be om en kluppa på pizzerian när man får vänta länge?
....vilja fnissa med tjejerna vid bordet i köket trots att man är 25 år äldre än dem?!
...ha ett suddgummi efter tandisbesöket?!
....se på alla Walt Disneyklassikerna en helg?!
...åka till en Folk Park eller ett disco och dansa loss som på det gamla goa 80-talet?!
..bygga sandslott på stranden med barnens hinkar o spadar medans ungarna får titta på?!
...ha en kittelattack på sin man?!
...spela TV-spel och bli överlycklig för att man klår de andra deltagarna...(ens egna ungar)...gång på gång?
På många av dessa frågor kommer kanske många av er säga JAAAA på och andra säger NEJ aldrig!!
*ler lite*
Jag undrar HUR man ska veta när eller om man är för gammal för att göra vissa saker?!
*ser förbryllad ut*
Allt som inte är förbjudet enligt Sveriges Rikes Lagbok borde väl va ok?!
För om någon annan tycker att man gör fel så borde det väl mer handla om att den personen aldrig skulle kunna tänka sig göra nåt liknande?! Inte att det bör vara förbjudet!
Nu undrar ni kanske varför jag funderar över detta!?
*kollar runt*
Jo...jag funderar ofta på att jag känner mig ung i själen...skröpplig och skruttig kropp, men i själ o hjärta känner jag mig busig och ung och vill inte vara "tråkigt vuxen" om ni fattar vad jag menar?!
Att man ska ta promenader o mata svanarna o spela kort med sin make istället för att åka pulka eller mysa på en picknickfilt i parken eller pussas i kassakön på ICA lockar mig inte alls...
VEM bestämmer vad man bör eller inte bör göra när man är över 40 år?!
Bryr man sig om vad alla andra tycker och tänker OM man busar, pussas eller fnissar offentligt?!
Jag vet en sak...och det är att jag älskar att se ett riktigt gammalt gift par som går och håller varandra i handen o kanske pussas lite, ler åt varandra och visar att de fortfarande efter alla år är "unga i sinnet"!
Jag vill bli gammal och vara just sån tillsammans med min man. Men om man låter andra människor påverka ens unga sinne och slutar göra sånt man älskar...DÅ tror jag att man blir gaggig, bitter och tvingar änder att äta ens gamla mögliga bröd.
Jag hoppas att alla ni som läser verkligen gör saker NI mår gott av tillsammans med era nära o kära...det spelar ingen roll hur unga eller gamla vi är!!
Kram
Moschi
torsdag 15 april 2010
måndag 12 april 2010
Imorrn blir det nya tag....
...och det var ett bra tag sen det var nya tag!!
*ler*
Som ni vet så är det ju tydligen något speciellt med mitt namn eller mitt personnummer och sjukhus.... De lyckas tappa bort remisser och glömma bort mig eller gör rena o skära missar som inte borde ske inom vården.
Det senaste är min remiss till COPINGTERAPI som en Dr Jag Tror Inte Ett SKit På Att Du Har Ont på Smärtenheten KSS...har skickat till Öppenvårdsrehab i Skövde.
Copingterapi är som en blandning av sjukgymnastik och Kognitiv beteendeterapi, jag ska få lära mig att leva med min smärta!!
Den 9 maj förra året skickades den och jag fick veta att det var lång kö. Men när jag fick besked om att jag fått bröstcancer i somras, så ringde jag o sa att OM det var så att jag skulle få börja Copingterapin under hösten, så var det ingen idé, jag hade lite annat för mig.... Som operation och strålning o sånt... Det kune bli lite väl mycket!
Jag fick beskedet av en syrra på smärtenheten att jag bara skulle ringa dit när jag kände att det var ok att börja längre fram sen.
Grejjen är den, att jag fortfarande inte känner mig redo att börja, men eftersom Försäkringskassan jagar på mig, så måste jag ju!
*suckar*
Så jag ringde upp Öppenvårdsrehab förra veckan och de var helt oförstående!!
De har nämligen ingen Copingterapi där.... *skakar på huvet*...konstigt eftersom Dr JTIESPADHO sagt till mig både i maj förra året och i juni att det är det enda stället i min närhet som har just Copingterapi!!
*himlar lite med ögonen*
Jag berättade hela min historia o vad smärtenheten sagt och då fick killen jag talade med på rehab se att den remiss de skickat till dem den 9 maj, sändes åter den 12 maj..... Så när jag talade med läkaren i juni och syrran i början på augusti, så borde de ha sett detta och gjort något åt det!!!
Helt otroligt!! Så om jag nu bara hade suttit o fortsatt väntat på att de skulle kalla mig, så hade jag kunnat vänta hur länge som helst!!
Killen på rehab tyckte det var konstigt alltihop, men undrade exakt vad jag ville ha hjälp med... Jag berättade att jag enligt läkarens och Försäkringskassans önskemål ska lära mig att leva med min smärta då det inte finns annat att göra, så det var precis det jag behövde hjälp med!
Han berättar då att de har sjukgymnaster som har KBT-utbildning och att jag kunde få träffa någon av dem för att se om de kunde hjälpa mig. MEEEN....de har en kö på 132 st före mig och man har ingen möjlighet att gå före!!
*ler lite o skakar lätt på huvet*
MEEEN....eftersom jag har cancer, så visar det sig att jag faktiskt har förtur!!
(enda positiva med den skiten...)
Så då är det bara 12 st före mig i kö....hopp o hej vad folk som försvann före mig i kön!
*slår ut med armarna*
Men jag fick räkna med att det kunde ta ca 1 månad innan jag blev kallad.
Okej...vad är 1 månad av mitt liv så länge som jag har gått med smärtan i kroppen?!
I torsdags damp det ner ett brev i brevlådan...en kallelse från Öppenvårdsrehab!!
Jag får komma dit redan imorgon...*ler brett*...har aldrig varit med om dess like!!
Tjoff bara...så fick jag komma dit!
*smäller ihop händerna*
Så förhoppningsvis får jag en sjukgymnast som vill ha lite att bita i, som inte blir uppgiven efter att ha läst mina journaler o träffat mig o min skröppliga kropp!
Kanske, kanske, kanske kommer jag att få lite hjälp att hantera min smärta...det allra bästa av allt vore ju...*ler*...att jag kanske, kanske, kanske kan börja jobba 1 november!!!
Och TÄNK vad nöjd min handläggare på Försäkringskassan måste bli nu när jag kan säga till henne att jag inte bara ligger hemma och deppar över mitt smärtsamma liv och tuggar morfin o alla andra smärtstillande mediciner jag har dag ut o dag in och aldrig gör något vettigt!!
Min handläggare som för den delen skulle ringa i slutet på mars och inte har ringt än, kommer väl bli nöjd då?! Eller?!? För de har ju sina regler kring sjukskrivningar...man måste ju vara döende och VERKLIGEN veta att man ÄR döende för att få vara kvar i deras ruljans!!
Vet vi inte alla att vi faktiskt ska DÖ EN DAG?! *blinkar med ena ögat*
Vissa av oss blir uppmärksammade på det tidigare än de flesta och vi går omkring med en skräck inom oss över att vi faktiskt kan mäta döden bra mycket snabbare än vad vi tänkt oss!!
Jag lever i Sverige år 2010 och det räcker inte med årslånga utredningar, flertalet operationer, försök till rehabilitering och nya otäcka diagnoser som ställer till det för mig för att Försäkringskassan ska fatta att jag HAR INTE SJÄLV VALT ATT BLI SJUK!!! Jag har inte valt att få leva på 64 % av min lön som jag hade för 5 år sedan, jag har inte valt att jag inte kan leva ett normalt, socialt och friskt liv med min familj, arbetskamrater, släkt o vänner!!
Det har bara slängts på mig!!!
Jag har inte valt att leva så här!!!
*pekar på alla ärr på kroppen och försöker svänga lite på den skröppliga lekamen*
Jag har inte valt att leva i rädsla för att jag kanske dör ung, att ha svår kronisk smärta i kroppen 24 timmar om dygnet, att få blödande magsår, tappa minnet o känseln pga alla smärtstillande mediciner jag ätit i över 10 år, jag har inte valt att läkare kan använda mig som försökskanin o operera flera ggr utan några goda resultat...nää...tvärtom gett mig en kronisk nervskada och onödiga långa ärr på kroppen, onödig svår smärta under ingrepp där jag varit tvungen att vara vaken för att de ska veta vart i ryggkanalerna de är med elektroder och annan utrustning.
Nää...för om jag fick välja, så hade jag varit frisk och kry, fullt arbetsför och en lycklig, smärtfri mor, fru och vän!!
Men det är ju bara om jag fick välja.....
Kram
Moschi
*ler*
Som ni vet så är det ju tydligen något speciellt med mitt namn eller mitt personnummer och sjukhus.... De lyckas tappa bort remisser och glömma bort mig eller gör rena o skära missar som inte borde ske inom vården.
Det senaste är min remiss till COPINGTERAPI som en Dr Jag Tror Inte Ett SKit På Att Du Har Ont på Smärtenheten KSS...har skickat till Öppenvårdsrehab i Skövde.
Copingterapi är som en blandning av sjukgymnastik och Kognitiv beteendeterapi, jag ska få lära mig att leva med min smärta!!
Den 9 maj förra året skickades den och jag fick veta att det var lång kö. Men när jag fick besked om att jag fått bröstcancer i somras, så ringde jag o sa att OM det var så att jag skulle få börja Copingterapin under hösten, så var det ingen idé, jag hade lite annat för mig.... Som operation och strålning o sånt... Det kune bli lite väl mycket!
Jag fick beskedet av en syrra på smärtenheten att jag bara skulle ringa dit när jag kände att det var ok att börja längre fram sen.
Grejjen är den, att jag fortfarande inte känner mig redo att börja, men eftersom Försäkringskassan jagar på mig, så måste jag ju!
*suckar*
Så jag ringde upp Öppenvårdsrehab förra veckan och de var helt oförstående!!
De har nämligen ingen Copingterapi där.... *skakar på huvet*...konstigt eftersom Dr JTIESPADHO sagt till mig både i maj förra året och i juni att det är det enda stället i min närhet som har just Copingterapi!!
*himlar lite med ögonen*
Jag berättade hela min historia o vad smärtenheten sagt och då fick killen jag talade med på rehab se att den remiss de skickat till dem den 9 maj, sändes åter den 12 maj..... Så när jag talade med läkaren i juni och syrran i början på augusti, så borde de ha sett detta och gjort något åt det!!!
Helt otroligt!! Så om jag nu bara hade suttit o fortsatt väntat på att de skulle kalla mig, så hade jag kunnat vänta hur länge som helst!!
Killen på rehab tyckte det var konstigt alltihop, men undrade exakt vad jag ville ha hjälp med... Jag berättade att jag enligt läkarens och Försäkringskassans önskemål ska lära mig att leva med min smärta då det inte finns annat att göra, så det var precis det jag behövde hjälp med!
Han berättar då att de har sjukgymnaster som har KBT-utbildning och att jag kunde få träffa någon av dem för att se om de kunde hjälpa mig. MEEEN....de har en kö på 132 st före mig och man har ingen möjlighet att gå före!!
*ler lite o skakar lätt på huvet*
MEEEN....eftersom jag har cancer, så visar det sig att jag faktiskt har förtur!!
(enda positiva med den skiten...)
Så då är det bara 12 st före mig i kö....hopp o hej vad folk som försvann före mig i kön!
*slår ut med armarna*
Men jag fick räkna med att det kunde ta ca 1 månad innan jag blev kallad.
Okej...vad är 1 månad av mitt liv så länge som jag har gått med smärtan i kroppen?!
I torsdags damp det ner ett brev i brevlådan...en kallelse från Öppenvårdsrehab!!
Jag får komma dit redan imorgon...*ler brett*...har aldrig varit med om dess like!!
Tjoff bara...så fick jag komma dit!
*smäller ihop händerna*
Så förhoppningsvis får jag en sjukgymnast som vill ha lite att bita i, som inte blir uppgiven efter att ha läst mina journaler o träffat mig o min skröppliga kropp!
Kanske, kanske, kanske kommer jag att få lite hjälp att hantera min smärta...det allra bästa av allt vore ju...*ler*...att jag kanske, kanske, kanske kan börja jobba 1 november!!!
Och TÄNK vad nöjd min handläggare på Försäkringskassan måste bli nu när jag kan säga till henne att jag inte bara ligger hemma och deppar över mitt smärtsamma liv och tuggar morfin o alla andra smärtstillande mediciner jag har dag ut o dag in och aldrig gör något vettigt!!
Min handläggare som för den delen skulle ringa i slutet på mars och inte har ringt än, kommer väl bli nöjd då?! Eller?!? För de har ju sina regler kring sjukskrivningar...man måste ju vara döende och VERKLIGEN veta att man ÄR döende för att få vara kvar i deras ruljans!!
Vet vi inte alla att vi faktiskt ska DÖ EN DAG?! *blinkar med ena ögat*
Vissa av oss blir uppmärksammade på det tidigare än de flesta och vi går omkring med en skräck inom oss över att vi faktiskt kan mäta döden bra mycket snabbare än vad vi tänkt oss!!
Jag lever i Sverige år 2010 och det räcker inte med årslånga utredningar, flertalet operationer, försök till rehabilitering och nya otäcka diagnoser som ställer till det för mig för att Försäkringskassan ska fatta att jag HAR INTE SJÄLV VALT ATT BLI SJUK!!! Jag har inte valt att få leva på 64 % av min lön som jag hade för 5 år sedan, jag har inte valt att jag inte kan leva ett normalt, socialt och friskt liv med min familj, arbetskamrater, släkt o vänner!!
Det har bara slängts på mig!!!
Jag har inte valt att leva så här!!!
*pekar på alla ärr på kroppen och försöker svänga lite på den skröppliga lekamen*
Jag har inte valt att leva i rädsla för att jag kanske dör ung, att ha svår kronisk smärta i kroppen 24 timmar om dygnet, att få blödande magsår, tappa minnet o känseln pga alla smärtstillande mediciner jag ätit i över 10 år, jag har inte valt att läkare kan använda mig som försökskanin o operera flera ggr utan några goda resultat...nää...tvärtom gett mig en kronisk nervskada och onödiga långa ärr på kroppen, onödig svår smärta under ingrepp där jag varit tvungen att vara vaken för att de ska veta vart i ryggkanalerna de är med elektroder och annan utrustning.
Nää...för om jag fick välja, så hade jag varit frisk och kry, fullt arbetsför och en lycklig, smärtfri mor, fru och vän!!
Men det är ju bara om jag fick välja.....
Kram
Moschi
lördag 20 mars 2010
Ja må jag leva....
..ja må jag leva, ja må jag leva uti hundrade ååååår!!!
*sjunger högt o skråligt*
Ja...nu kanske 100 år till är lite väl häftigt, men hälften då...50 år till...det vore ju ball. Om man får va frisk!!
*höjer lite på ögonbrynen*
Jag var på efterkontroll igår, hos en bröstsköterska som skulle klämma o känna lite för att se om jag var ok efter strål och operation av "skiten".
Även om jag är van vid att visa både det ena och det fjärde av kroppen för folk...eller inte folk som i folk på stan, men massor av vårdmänniskor, unga som gamla kvinnor o män....men jag känner mig inte speciellt bekväm när andra ska ta på mig.
Så jag brukar blunda, ta ett djupt andetag o tänka på nåt helt annat. DET har jag blivit riktigt bra på nu för tiden... SÅ bra att jag ibland funderat på om vårdpersonalen tror att jag e riktigt klok.
*ler lite*
För hur normalt är det om man sitter halvnaken på en brits och en dam som är nästan 20 år äldre smörjer in sina händer med en maaaassa lotion o börjar knåda en på bobbarna medans man sitter o blundar...ler...suckar nöjt...avslappnad o mjuk i kroppen?!!
*skrattar lite för mig själv*
HUR ska hon veta att jag egentligen sitter o drömmer mig bort o tänker på saker som jag gillar?!?
Hmmm....jaja...skit samma...hon får tro vad hon vill... Jag vill iaf inte sitta o tänka på hur fruktansvärt otrevligt o kränkande jag tycker att det känns att bli tagen på olika delar av kroppen som är för mig väldigt vääääldigt mina!!
På efterkontrollen frågade sköterskan om jag har några frågor.... Jisses...om jag har några frågor?!?!
*ser förvånad ut*
Jag har massor av frågor, men de poppar inte ut när jag sitter där. Jag kommer inte ens ihåg att jag faktiskt skrivit upp flera av dem i min "Skiten"-bok som ligger i knät framför mig.
Det blir bara helt tomt i huvet!
När jag inte vet vad jag ska fråga, så säger hon till mig... "Du får inte glömma bort att leva NU!"..."Du måste lära dig att ta tillvara varje dag och leva i nuet, inte fundera på vad som kommer att hända sen, eller tänka OM eller VARFÖR."
Herregud...det är ju det jag säger till andra att de ska göra, men gör jag verkligen det själv?!
*funderar*
Nää...det gör jag inte. Jag försöker att tänka positivt o njuta av ögonblick, men allt är så vardagligt och alla runt omkring mig är uppe i sitt o självklart kan inte jag be alla stanna upp o leva MED MIG i nuet!!
För mig är ATT LEVA...när alla mina nära o kära finns runt mig och vi får njuta av varandras galenheter, jag älskar att skratta, men kan inte minnas när jag skrattade hjärtligt sist. Ni vet sådär så att det bara värker i magen o kinderna sticker o tårarna sprutar!!
Leva i nuet... shit...jag blev j-igt skraj när hon sa de orden. LEVA i nuet...*smakar på orden*....det finns så oerhört mycket jag vill göra innan jag dör.
Just därför så sjunger jag "Ja må jag leva" idag...för jag hoppas att jag kommer att få leva i måååånga, många år till, och få göra allt det jag längtar efter, se allt jag vill se, vara med alla människor jag älskar att vara med och upptäcka nya saker som jag inte visste att jag kunde längta efter!
Jag kommer antagligen inte kunna vänja mig vid att tänka på att LEVA I NUET...för det är så ofattbart att man ska behöva tänka så...
Men jag ska försöka att göra så gott jag kan...det hoppas jag att alla ni andra kommer att göra också!!
Jag önskar er en alldeles underbar Dagens lördag...inte nästa lördag eller nåååån annan lördag...Jag önskar er en underbar lördag IDAG!!
*ler brett*
Kram
Moschi
*sjunger högt o skråligt*
Ja...nu kanske 100 år till är lite väl häftigt, men hälften då...50 år till...det vore ju ball. Om man får va frisk!!
*höjer lite på ögonbrynen*
Jag var på efterkontroll igår, hos en bröstsköterska som skulle klämma o känna lite för att se om jag var ok efter strål och operation av "skiten".
Även om jag är van vid att visa både det ena och det fjärde av kroppen för folk...eller inte folk som i folk på stan, men massor av vårdmänniskor, unga som gamla kvinnor o män....men jag känner mig inte speciellt bekväm när andra ska ta på mig.
Så jag brukar blunda, ta ett djupt andetag o tänka på nåt helt annat. DET har jag blivit riktigt bra på nu för tiden... SÅ bra att jag ibland funderat på om vårdpersonalen tror att jag e riktigt klok.
*ler lite*
För hur normalt är det om man sitter halvnaken på en brits och en dam som är nästan 20 år äldre smörjer in sina händer med en maaaassa lotion o börjar knåda en på bobbarna medans man sitter o blundar...ler...suckar nöjt...avslappnad o mjuk i kroppen?!!
*skrattar lite för mig själv*
HUR ska hon veta att jag egentligen sitter o drömmer mig bort o tänker på saker som jag gillar?!?
Hmmm....jaja...skit samma...hon får tro vad hon vill... Jag vill iaf inte sitta o tänka på hur fruktansvärt otrevligt o kränkande jag tycker att det känns att bli tagen på olika delar av kroppen som är för mig väldigt vääääldigt mina!!
På efterkontrollen frågade sköterskan om jag har några frågor.... Jisses...om jag har några frågor?!?!
*ser förvånad ut*
Jag har massor av frågor, men de poppar inte ut när jag sitter där. Jag kommer inte ens ihåg att jag faktiskt skrivit upp flera av dem i min "Skiten"-bok som ligger i knät framför mig.
Det blir bara helt tomt i huvet!
När jag inte vet vad jag ska fråga, så säger hon till mig... "Du får inte glömma bort att leva NU!"..."Du måste lära dig att ta tillvara varje dag och leva i nuet, inte fundera på vad som kommer att hända sen, eller tänka OM eller VARFÖR."
Herregud...det är ju det jag säger till andra att de ska göra, men gör jag verkligen det själv?!
*funderar*
Nää...det gör jag inte. Jag försöker att tänka positivt o njuta av ögonblick, men allt är så vardagligt och alla runt omkring mig är uppe i sitt o självklart kan inte jag be alla stanna upp o leva MED MIG i nuet!!
För mig är ATT LEVA...när alla mina nära o kära finns runt mig och vi får njuta av varandras galenheter, jag älskar att skratta, men kan inte minnas när jag skrattade hjärtligt sist. Ni vet sådär så att det bara värker i magen o kinderna sticker o tårarna sprutar!!
Leva i nuet... shit...jag blev j-igt skraj när hon sa de orden. LEVA i nuet...*smakar på orden*....det finns så oerhört mycket jag vill göra innan jag dör.
Just därför så sjunger jag "Ja må jag leva" idag...för jag hoppas att jag kommer att få leva i måååånga, många år till, och få göra allt det jag längtar efter, se allt jag vill se, vara med alla människor jag älskar att vara med och upptäcka nya saker som jag inte visste att jag kunde längta efter!
Jag kommer antagligen inte kunna vänja mig vid att tänka på att LEVA I NUET...för det är så ofattbart att man ska behöva tänka så...
Men jag ska försöka att göra så gott jag kan...det hoppas jag att alla ni andra kommer att göra också!!
Jag önskar er en alldeles underbar Dagens lördag...inte nästa lördag eller nåååån annan lördag...Jag önskar er en underbar lördag IDAG!!
*ler brett*
Kram
Moschi
tisdag 16 mars 2010
Har jag full koll?!
Jag är ett ganska så hyfsat kontrollfreak... *ler lite*
Ni som känner mig väl vet att jag väldigt gärna vill ha koll på läget, vill ha ordning o reda, göra som jag brukar göra....o så..
Därför gör det ganska ont att inte kunna känna att folk som jag har i min omgivning nu och BORDE ha lite extra koll på mig av anledningen att jag släpar på "SKITEN" ni vet...jag kan stava om det för er som inte vet vad det är...C...A...N..C..E....R...
*pekar på högra bobban*
Jag har skrivit det förut o skriver det igen...BORDE inte sjukvården ha full koll på sina cancerpatienter?! Jaaa...alla patienter såklart...
Eller har jag missat nåt..är det patienterna som ska ha full koll på sin vårdpersonal?!
Det är så fruktansvärt konstigt att jag/mina papper ALLTID kommer bort, spelar ingen roll vilket sjukhus/vårdcentral det gäller eller vilken del på kroppen jag söker hjälp för, så nog sjutton "försvinner" remisser, läkare glömmer anteckna, sköterskor struntar i att rapportera vidare osv osv.
Varje gång jag ligger inne för operation...jaa..det låter som om det händer var 14:de dag o riktigt så illa är det inte (har nog varit nersövd 15-20 ggr, vilket är lite väl mycket när man bara är *hostar* 41...*hostar igen*...år)..jaja..varje gång jag ligger inlagd iaf..så har man ju haft ett inskrivningssamtal där man gått igenom mediciner o allt annat. Men inte en enda satans eländig gång har jag fått de mediciner jag ska ha, varken i rätt dos eller i rätt tid och ofta några av dem inte alls.
*skakar på huvet*
Jag blir så trött....
Jag har gått o väntat sen i februari på att få en kallelse till efterkontroll till onkologen efter op o strålning av "SKITEN". Men jag har varit helt inställd på hela tiden, att jag garanterat kommer att få ringa o kolla upp om de har glömt mig...IGEN!
Så igår tog jag mig i kragen o ringde...man får skynda sig att hinna för de har 1 timmas telefontid 4 dagar i veckan, så det vill till att man inte har något annat för sig. För man är ju inte precis ensam om att ringa dit heller...
Fick tag i en sköterska o talade om vad jag heter o frågade sen om hon visste om jag hade någon tid hos dem i det närmaste.
"Jaaeeaa..., vad ska vi göra med dig då?" frågade hon. Då berättade jag att jag strålats i november o väntar på kallelsen som skulle komma, 3 månader efter avslutat strål ska man ju på efterkontroll...förklarade jag.
"Jahaa...eeh..nää, vi har inte fått några papper på dig!"
JO, jag skulle tro det, för jag fick ringa till er i december när ni missat skicka recept på hormontabletterna jag ska äta i 5 år....Då sa de också att de inte fått info om mig. *suckar djupt* Det är vid de här samtalen som jag biter mig i tungan gång på gång för att inte bli skvatt skogstokig!!!De hittar alldrig mina uppgifter, de slarvar bort dem o skyller på varandra. De tom ljuger om varför jag inte fått hjälp. Jag skriver ned varenda samtal jag har med vården...klockslag, datum, namn o titel och exakt vad som sagts, jag frågar tom extra för att försäkra mig om att jag fattar rätt. Jag skulle kunna skriva en väääldigt tjock lunta om alla vändor hit o dit!!
Helt plötsligt så fick jag iaf en tid till efterkontroll, redan på fredag. Så nu är jag lite nervös....och lite rädd...för att det inte går åt rätt håll.
Jag vill bara skita i alltihop ibland, men det är ju inte möjligt! Jag måste ju fortsätta att kämpa....jag kämpar ju för livet!
*suckar*
Jag blir ledsen när jag tänker på alla dem som råkar ut för samma sak men inte kämpar. De som sitter o väntar på sin tur i vårdkön och varken orkar eller kanske kan göra nåt åt eländet!
Alla ni som är friska, krya, pigga och starka....NJUT av livet och ta vara på varje dag som ni är lyckligt förunnade att kunna göra vad ni vill, inte ligga andra till last eller behöva kämpa för livet!
Jag hoppas att jag en dag iaf kan få må bättre än idag, då ska jag börja njuta av livet jag också. Som dagssituationen är så kan jag varken njuta eller känna lycka!
Mitt ansikte kan le åt er, men hjärtat och själen är inte med.
Så länge som jag ser hyfsat frisk ut så har jag hopp om att det ska bli bättre.
Om jag skulle visa på utsidan det jag känner på insidan, så skulle ni inte känna igen mig.
Då skulle ni se en gammal, blek, rynkig, förvärkt, puckelryggig kvinna.....och SÅ vill jag ju inte gärna se ut!
Här kommer mitt lilla kontrollfreak fram också...jag kan ju kontrollera den sidan jag visar för er än så länge, men inte insidan.
*ler lite*
Jag tror också att så länge jag försöker att sköta mitt yttre och göra allt jag kan för att se frisk ut, så kommer jag lättare kunna bli bättre.
LEV LIVET!!!
Kramar
Moschi
Ni som känner mig väl vet att jag väldigt gärna vill ha koll på läget, vill ha ordning o reda, göra som jag brukar göra....o så..
Därför gör det ganska ont att inte kunna känna att folk som jag har i min omgivning nu och BORDE ha lite extra koll på mig av anledningen att jag släpar på "SKITEN" ni vet...jag kan stava om det för er som inte vet vad det är...C...A...N..C..E....R...
*pekar på högra bobban*
Jag har skrivit det förut o skriver det igen...BORDE inte sjukvården ha full koll på sina cancerpatienter?! Jaaa...alla patienter såklart...
Eller har jag missat nåt..är det patienterna som ska ha full koll på sin vårdpersonal?!
Det är så fruktansvärt konstigt att jag/mina papper ALLTID kommer bort, spelar ingen roll vilket sjukhus/vårdcentral det gäller eller vilken del på kroppen jag söker hjälp för, så nog sjutton "försvinner" remisser, läkare glömmer anteckna, sköterskor struntar i att rapportera vidare osv osv.
Varje gång jag ligger inne för operation...jaa..det låter som om det händer var 14:de dag o riktigt så illa är det inte (har nog varit nersövd 15-20 ggr, vilket är lite väl mycket när man bara är *hostar* 41...*hostar igen*...år)..jaja..varje gång jag ligger inlagd iaf..så har man ju haft ett inskrivningssamtal där man gått igenom mediciner o allt annat. Men inte en enda satans eländig gång har jag fått de mediciner jag ska ha, varken i rätt dos eller i rätt tid och ofta några av dem inte alls.
*skakar på huvet*
Jag blir så trött....
Jag har gått o väntat sen i februari på att få en kallelse till efterkontroll till onkologen efter op o strålning av "SKITEN". Men jag har varit helt inställd på hela tiden, att jag garanterat kommer att få ringa o kolla upp om de har glömt mig...IGEN!
Så igår tog jag mig i kragen o ringde...man får skynda sig att hinna för de har 1 timmas telefontid 4 dagar i veckan, så det vill till att man inte har något annat för sig. För man är ju inte precis ensam om att ringa dit heller...
Fick tag i en sköterska o talade om vad jag heter o frågade sen om hon visste om jag hade någon tid hos dem i det närmaste.
"Jaaeeaa..., vad ska vi göra med dig då?" frågade hon. Då berättade jag att jag strålats i november o väntar på kallelsen som skulle komma, 3 månader efter avslutat strål ska man ju på efterkontroll...förklarade jag.
"Jahaa...eeh..nää, vi har inte fått några papper på dig!"
JO, jag skulle tro det, för jag fick ringa till er i december när ni missat skicka recept på hormontabletterna jag ska äta i 5 år....Då sa de också att de inte fått info om mig. *suckar djupt* Det är vid de här samtalen som jag biter mig i tungan gång på gång för att inte bli skvatt skogstokig!!!De hittar alldrig mina uppgifter, de slarvar bort dem o skyller på varandra. De tom ljuger om varför jag inte fått hjälp. Jag skriver ned varenda samtal jag har med vården...klockslag, datum, namn o titel och exakt vad som sagts, jag frågar tom extra för att försäkra mig om att jag fattar rätt. Jag skulle kunna skriva en väääldigt tjock lunta om alla vändor hit o dit!!
Helt plötsligt så fick jag iaf en tid till efterkontroll, redan på fredag. Så nu är jag lite nervös....och lite rädd...för att det inte går åt rätt håll.
Jag vill bara skita i alltihop ibland, men det är ju inte möjligt! Jag måste ju fortsätta att kämpa....jag kämpar ju för livet!
*suckar*
Jag blir ledsen när jag tänker på alla dem som råkar ut för samma sak men inte kämpar. De som sitter o väntar på sin tur i vårdkön och varken orkar eller kanske kan göra nåt åt eländet!
Alla ni som är friska, krya, pigga och starka....NJUT av livet och ta vara på varje dag som ni är lyckligt förunnade att kunna göra vad ni vill, inte ligga andra till last eller behöva kämpa för livet!
Jag hoppas att jag en dag iaf kan få må bättre än idag, då ska jag börja njuta av livet jag också. Som dagssituationen är så kan jag varken njuta eller känna lycka!
Mitt ansikte kan le åt er, men hjärtat och själen är inte med.
Så länge som jag ser hyfsat frisk ut så har jag hopp om att det ska bli bättre.
Om jag skulle visa på utsidan det jag känner på insidan, så skulle ni inte känna igen mig.
Då skulle ni se en gammal, blek, rynkig, förvärkt, puckelryggig kvinna.....och SÅ vill jag ju inte gärna se ut!
Här kommer mitt lilla kontrollfreak fram också...jag kan ju kontrollera den sidan jag visar för er än så länge, men inte insidan.
*ler lite*
Jag tror också att så länge jag försöker att sköta mitt yttre och göra allt jag kan för att se frisk ut, så kommer jag lättare kunna bli bättre.
LEV LIVET!!!
Kramar
Moschi
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
