Hur i hela friden ska det gå till?!

Som några av er vet så började jag på en form av "terapi" för några månader sedan, där jag ska lära mig att leva i nuet och acceptera att mitt liv ser ut som det gör.

När jag var där i förra veckan så började vi gå igenom MINDFULNESS...det ska hjälpa mig att försöka nå målet...att "gilla läget".

Man ska bla gå igenom sin kropp i tanken o känna efter hur det känns i olika delar, jag ska även vara uppmärksam på min omgivning, kunna beskriva den utan att på något som helst vis döma... Bara positiva tankar!!

När jag känner efter hur min kropp känns...tex som idag...mina höfter och ben värker fruktansvärt, ryggen bjuder på molande smärtor med lite hugg med jämna mellanrum, trötta och ömma axlar, skuldror och nacke, spänningsvärk i huvudet, stela värkande leder från topp till tå och en gammal skada i ena knät gör sig illa påmind....när jag gått igenom kroppen ska jag säga högt för mig själv att "JA, det är så här jag känner mig och mår idag...och det är OK!"
*ser fundersam ut*

Hur i hela friden ska jag lyckas med att känna att det är ok?!
För jag tycker verkligen inte att det är ok att ha så ont. Jag är trött på det och fattar för mitt liv inte hur jag ska lyckas lura mig själv att tycka att det är ok.

Men jag ska fortsätta att öva och öva och öva...gå igenom min kropp från topp till tå varje dag och säga att det är ok...hoppas verkligen att jag låter övertygande och börjar tro på mig själv när jag säger att det är OK att ha värk!

Jag ska kämpa för att inte tänka på vad som kommer att hända om min cancer inte är borta...att INTE vara orolig över att vara sjuk och vara besviken över hur mitt liv ser ut hälsomässigt.
Men det kommer banne mig inte bli lätt...för jag är besviken över att inte kunna röra mig utan att nån bit av kroppen ständigt värker... Inte hade jag tänkt mig att det skulle bli så här inte.

Lova att vara rädda om er allihop... gör allt ni kan för att ta hand om er kropp o själ!

Det är tur i allt elände att jag tror på livet inte bara är slut när man dör...för annars skulle jag vara oerhört stressad. Men jag vill ju ändå kunna få LEVA nu, i det här livet...när jag ändå lever. Det finns ju så mycket underbart att vara med om, så mycket jag skulle vilja uppleva tillsammans med min man och mina ungar här och nu!!

Jag ska börja med att gå ut i solen nu iaf...för den ger mig energi...längtar efter ordentlig sol och värme... önskar att sommaren ska komma på riktigt nu!

Ha en skön start på en ny vecka mina vänner...njut av solen när den är framme o ta hand om er!

Kram
Moschi

När Döden är välkommen.

Den rubriken kan ju tyckas vara lite mindre trevlig, men idag har just Döden välkomnats med öppen famn!
*ser ledsen ut*

Jag har tidigare skrivit om min goa giftasmorbror som varit döende i cancer sen oktober förra året....eller ska man börja räkna från den dagen han fick veta att han hade cancer?!
För att leva med vetskapen om att man har cancer får en att dö en smula redan från första dagen diagnosen ställts.
Även om man blir tröstad med "De klarar ju så många cancersjuka nuförtiden" eller "Min kusins svågers kompis fick cancer för flera år sen och han mår jättebra" osv osv.
Jag har ju tyvärr själv fått flertalet olika tröstetal från olika håll, och det är ju omtänksamhet och en smula rädsla för cancern som gör att många känner sig tvungna att ge några tröstande ord på vägen.
*nickar lätt*

Den senaste veckan så har mina tröstande ord till min moster varit att "Hoppas morbror får somna in o få ro i kropp o själ nu, han kommer att få det så gott när allt är över".
Så...det kanske inte är så tröstande för en kvinna vars livskamrat sen över 50 år tillbaka ligger döende, för jag tror hon innerst inne kämpat med sina egna känslor och försök till självtröst i allt elände.
Inte önskar man sin älskade en lång dödskamp med smärta, svält o pina...Nej.. visst vill man helst att både en själv och ens nära o kära får dö snabbt o smärtfritt även om det är fruktansvärt att leva vidare själv.

Men livet bjuder ju inte på enbart våra önskemål om hur saker o ting helst borde gå till. Ofta har jag funderat på hur grymt livet kan vara för många som får kämpa mycket hårdare än andra.

Morbror har idag kl 14.30 fått somna in lugn och stilla på ett korttidsboende som han varit livrädd för att hamna på!!
Jag kom en halvtimma för sent, men han hade sin fru och 2 andra släktingar hos sig som varit en otrolig trygghet för honom under hans sjukdomstid.
Jag fick iaf säga Adjö under eftermiddagen.
Så fint iordninggjord han blivit av den änglalika personalen som han haft kring sig på boendet!!!
De gick tom ut och plockade en fin bukett av italiensk körsbärsblomma som växer utanför, och lade på hans bröst under hans händer.
*torkar en tår*
Ett vitt fint lakan med handgjord brodyr, en vacker vit duk med 2 levande ljus på...alldeles fridfullt och tillsynes rofylld låg morbror i sin säng.

Jag fick klappa om honom, säga hej då och viskade några ord i hans öra innan vi lämnade rummet och det var alldeles sista gången jag såg min goa morbror...
Han som jag överlyckligt studsande upp o ner i min barnsäng ropade "Tut tut nu kommer NN nu kommer NN"...över.. Jag älskade att sitta i hans knä o se o höra när han knäppte med sina fingrar på ett lustigt sätt.
Jag fick min första cykel av honom o min moster, han har lärt våra barn att cykla, sparkat boll och busat med ungarna tålmodigt och helhjärtat.
Så många blåbärspajer vi har avnjutit tack vare hans idoga blåbärsplockande varje år.
Så vackra blåklint jag fått varje midsommar och så många julaftnar hans pliriga ögon tittat på sina julklappar och sagt "Nämen inte skulle väl jag ha några julklappar".

Nu kommer inte den vita saaben sakta svänga in på gatan mer, för att stanna till och ringa på för att kolla läget och komma in på en kopp kaffe....Ingen morbror som kommer att bli överlycklig över en påse nybakta bullar eller "bischevischer" ...han glömde alltid bort att det heter biskvier!
*ler*

Ikväll får han äntligen återförenas med vänner och släktingar som innan honom hamnat på andra sidan.
En dag ses vi igen, och för honom kommer det bara kännas som en dag har gått... Men för mig, så hoppas jag att det dröjer längre.

Fast jag kan ärligt säga att det är inte helt lätt att slå bort tankarna kring att jag själv kan bli liggandes likadant som morbror gjort den senaste tiden, min kusin för 6 år sen och en moster och 2 morbröder till långt tidigare!!
Cancer är en jävla skitsjukdom och jag önskar jag kunde trolla med knäna och få bort "skiten"....hur denna sjukdom kan förgöra en människa så fullkomligt grymt och vidrigt smärtfyllt är helt ofattbart!
Jag är livrädd för att få lida som mina nära o kära gjort!!!!

Jag ska försöka att få bort de tankarna, för jag vet att det bara är till elände att grunna på det...men det är svårt!




KÄRA MORBROR!
Till vila och ro du kommit till slut, ett sista hjärtslag o du kunde andas ut.
Stilla och fridfullt ett sista farväl, jag viskade i ditt öra och jag kommer alltid dig minnas väl!
Omtänksam och fin morbror och vän, farväl kära du, ha det gott tills vi ses igen.

Med massor av Kärlek din Pillan.