Lyckan kommer lyckan går...

....hur gick det sen då?!!?

Har glömt bort det fullkomligt!

*ser fundersam ut*

Jag längtar iaf efter några grejjer som jag vet skulle göra mig överlycklig....
Slippa smärta och oro över framtiden, slippa känna mig usel och dålig som hustru o livskamrat för att jag inte kan göra roliga, häftiga saker som gör min man lycklig...sånt som han står tillbaka på för att jag inte kan eller orkar.

Jag tror att fler som har det som jag har det... ständig smärta och långtidssjukskrivning mm....känner samma sak.

Man får dåligt samvete över något som man själv inte kan påverka, och det gör en så fruktansvärt frustrerad!

Något jag skulle behöva, det är bättre självförtroende och försöka hjälpa min man att uttrycka vad han känner o tycker lite bättre.

Han har aldrig varit en person som självmant talar om att han mår dåligt, har ont, vantrivs på jobbet, tycker något är tråkigt eller att JAG är tråkig, tröttsam, irriterande, tjock, fult klädd, fint klädd, trevlig, söt eller tjatig.

*ser allvarlig ut*

Det är svårt att veta hur man ska göra för att få veta vad han egentligen tycker om saker o ting, när han alltid svarar "Det är bra!", "Det är inget!", "Det är gott!", "Det är fint!"...osv...osv...

Särskilt när jag ser och känner att det inte är ett ärligt svar, utan ett svar bara för att han ska svara o jag ska sluta tjata.

JAG VET...att män vanligtvis har svårt för att prata som vi kvinnor gör, men jag känner faktiskt män som iaf ser ärliga ut när de svarar... eller tom män som ser att man klippt sig eller bytt gardiner och säger att det är fint eller att man är snyggt klädd o så....

*suckar lätt*

Det handlar inte om att "göra om" någon till nåt som man själv vill ha, att få den man älskar att säga hur vacker man är eller att sitta och småprata "tjejigt", fnissa och prova varandras läppglans.

Näpp...det handlar om respekt och att visa hänsyn o kärlek och engagemang.

Det är varken kvinnligt eller manligt utan MÄNSKLIGT!

Det är oerhört viktigt att känna att någon verkligen uppmärksammar eller bryr sig om att man är ledsen, bytt frisyr, lagt ner en massa kärlek o energi på att laga ett gott mål mat, uppfostrar ens gemensamma barn eller städar undan innan ens kärlek kommer hem på fredagen, för att slippa stå o gnälla om vem som ska göra vad eller hur man ska göra det. Då kan man istället få mer tid tillsammans och kunna njuta av varandras närvaro hellre än att förgöra varandra i rättvisans och jämlikhetens namn.

Kvinnor är från Venus, män är ifrån Mars...den boken har säkert många av er läst...*ser mig omkring*...jag tror verkligen att det är ungefär så....det skulle kunna vara så att män är från Venus och kvinnor ifrån Mars också...,det är inte den exakta ursprungsplaneten jag är ute efter.

*ler*

Vi talar helt olika språk och har inte alls samma prioriteringar.

Jag önskar heller inte att vi ska vara exakt likadana....för jag tror det är jätteviktigt att man är varandras motpoler lite för att komplettera varandra.

Men jag tycker iaf att man ska lära sig tala sin partners språk hyfsat....

Ibland önskar jag att jag inte kände efter så mycket...att jag ibland var lite mer "manlig" och inte behöva läsa in kroppspråk, ansiktsuttryck och små, små tecken som visar på att den man talar med kanske inte menar det han eller hon svarar eller gör en osäker på vad andra egentligen tycker.

Ibland vill jag vara okänslig, självupptagen, egoistisk och ointresserad...för att slippa känna så mycket.

Men jag kan inte....det går bara inte.....

För jag är känslig och tycker det är viktigt att mina nära o kära mår bra och jag vill verkligen känna inombords att JAG gjort och gör allt jag kan för de jag älskar och att de aldrig ska tvivla på att jag kommer alltid göra allt för dem, även om jag inte får något tillbaka......

Kallas det att älska någon ovillkorligen?!?

Jaa, vad vet jag.... Jag vet iaf att jag inte ställer några villkor eller krav på dem att de ska vara eller göra allt som jag vill eller gör för att jag ska älska dem!!!

Att jag sen ÖNSKAR att jag kunde få mer gehör för min omtänksamhet, lyhördhet och kärlek i form av ovillkorlig kärlek tillbaka, det är en helt annan sak. För om jag skulle kräva det...då är det ju inte ovillkorlig kärlek från min sida....

Är det så att man egentligen bara kan få ovillkorlig kärlek från småbarn eller djur kanske?!!?

Jisses hörrni......det blev väldans krångligt detta...*ler lite*.... jaja....men jag vet iaf att det gör lite ont att älska MYCKET...jag tror inte att jag någonsin kommer att få lika mycket kärlek tillbaka, som jag känner och har känt till andra.

Men det känns underbart att iaf fått älska och ge massor av kärlek till några andra!!!

Glöm inte att krama om era nära o kära lite extra ibland!!

Det är så lite som behövs för att man ska känna sig älskad, omtyckt och accepterad!!

Ha en skön söndag!

Kram

Moschi

Jamen självklart kan jag.....

...vara till lags!!!

*slänger mig ner på golvet och försöker se ut som om jag är till lags*

"Uhumm"...tänker ni kanske då...hur tänker hon nu då!?

*sätter mig på golvet när jag kommer på att det inte va så skönt o kommer på att det inte var någon som helts logik i det*

När en av tonåringarna trallandes ber om uppmärksamhet, så säger jag...
"Självklart raring" och släpper allt jag har för händer.

När sen Mannen ber om hjälp för att kunna såga en träbit och behöver min tyngd för att hålla den still, så säger jag...
"Självklart älskling" och släpper det jag har för händer.

När jag stått i kö i 25 minuter på ICA och bara har 3 varor i korgen och tant Hulda stapplar fram med sin rullator och suckar att kön är lång så säger jag....
...INTE "Självklart raring"....*ler lite*...men
"Varsågod tant, gå före mig du, jag har inte bråttom!" och backar medans jag biter mig i läppen, kollar klockan som redan sprungit förbi tiden jag skulle varit o hämtat en av barnen.

När jag lägger mig på soffan, jättetrött med värk i den skröppliga kroppen som bara skriker efter smärtlindring och vila, så ringer telefonen och min mor undrar om jag har något för mig eller kan tänka mig att köra henne till affären...
"Självklart" säger jag och sätter mig i bilen för att hämta min mor för att köra henne till affären.

När jag är på ett av alla sjukbesök och råkar möta en gammal bekant i entrén, frågor hon mig om allt är bra...
"Självklart!" säger jag...."Det är bara bra!!" medans jag snabbt slänger frågan tillbaka och får samma svar som jag själv precis gett....

Men vad i hela friden gör vi på sjukhuset båda då?!?
Varför är man så artig och trevlig och så hjälpsam när man bara vill slänga sig ner på golvet....slå knytnävarna gång på gång i golvet, skrika skiiithögt "NEEEEEEEJ!!! Det är inte bra, jag vill inte hjälpa till, jag vill inte släppa före och NEJ jag kan inte köra till affären för jag vill bara ligga i min soffa och vara!!!!

Jo...för att man så gärna vill vara till lags...
*funderar på hur man egentligen ser ut när man är till lags*

Man vill så gärna att folk tycker om en och man vill vara artig och trevlig för att man själv vill bli bemött på det viset.

Men om man frågar tonåringen om hon/han kan komma hjälpa till med tvätten så får man till svar...
"Kommer snart" och under tiden man väntar så har man fixat tvätten, ställt sig vid spisen och hunnit lägga sig och vaknat på en ny dag innan tonåringen frågar om hjälp igen och man släpper allt ...."Kommer raring!"

Ber Mannen om hjälp med att köpa 2 l mjölk efter jobbet och han svarar "Mmm, inga problem" medans han suckar och sen kommer hem utan mjölk.

Står stressad i kön på ICA med 2 l mjölk i famnen och hamnar bakom tant Hulda som har hela rullatorn och en kundkorg fullsmockad med varor med all tid i världen...och jag tittar rart för att kanske kunna få gå före...sååå....kommer Hulda på att hon skulle ha ett paket kaffe också och tittar trött på mig medans hon säger "Du som är ung o frisk kan väl springa o hämta ett paktet Gevalia åt mig?"
*suckar lätt*
"Självklart...inga problem" säger jag och hasar mig iväg för att hämta kaffet för att efter att ha lämnat fram paketet till tant Hulda, åter igen får ställa sig sist i kön när nu Gunilla med 2 barn som ska plocka upp alla varor ur kundvagnen sakta, sakta i färgordning och med streckkoden åt rätt håll...fast det just på ICA är åt fel håll.....hamnat på min plats i kön!!!

När jag ringer mina föräldrar hastigt o lustigt för att det inte gör lika ont i skröppliga kroppen idag o då tänker att "Idag är en bra dag att erbjuda mor o far skjuts till affären"....då svarar mamma att "Men jag kan ju inta bara slänga mig iväg så där rätt upp o ner, det är ju torsdag idag och jag ska tvätta håret" sen lägger hon på luren med orden "Du måste ringa i god tid innan vi kan åka nånstanns, för vi är inte friska o krya o bara kan slänga oss iväg sådär"

Nästa gång jag åker på sjukhusbesök så råkar jag på en gammal vän och då jag frågar hur hon mår, sååå.....får jag hennes livs historia...jaa, iaf allt som hänt efter vi senast sågs för 17 år sen...förlossningar, elaka grannar, finnar i baken, orättvisor i världen, konsistens på gårdagens avföring och syskons skilsmässor med bitchiga, billiga kvinnor som opererats för gallstern 4 år tidigare....

*torkar svetten i pannan*

Herregud.....hur gör man egentligen för att vara till lags och få omgivningen att vara lika mycket till lags?!?
*blinkar med ena ögat o ler*

Vad är "Att vara till lags" för mig....för dig...*pekar på en läsare*...och för den o den....?!

Jaaa, jag har ingen aning....men jag lyssnar gärna på förslag om vad ni tycker att det är att vara till lags....

Goafton
Moschi

En ständig längtan till.....

THAILAND!!!

Det är vad jag har!

*ler brett*

På de här bilderna sitter jag och familjen på en restaurang i Patong i mars 2008.

Vi är en fullt normal familj....trots att bilderna kan påvisa annat....

*blinkar med ena ögat*

Jag älskar landet, människorna är de vänligaste jag mött utomlands och värmen, havet och mentaliteten får min kropp att bli avslappnad och min ständiga värk lindras.

Så kan jag göra annat än att längta dit?!

Vi har varit där 2 ggr och fler resor blir det....snart hoppas jag!!

Prinessan o sambon åker dit i början av februari igen och jag är så häääär avis!

*håller armarna brett isär*

Paradiset på jorden....väntar på att jag ska få komma dit o njuta igen....

*ler, blundar o längtar*

Kram

Moschi

Det börjar bli verkligt....

För er som har läst min blogg tidigare, så vet ni ju att jag är en av många kvinnor som haft oturen att fått bröstcancer "på halsen"....Och om det kommit någon ny läsare, så vet du det nu också!
Efter att ha avslutat strålningsveckorna i Borås i början av december, så har jag nästan stängt av cancern lite.
Hur man nu kan göra det med en sån fruktansvärd sjukdom kanske ni tänker....
*kollar runt*

Jag har nog förträngt "skiten" för att jag inte haft tid att tänka på mig själv. På nåt vis så känns det så egoistiskt att gå och grubbla på det, när jag inte kan göra annat än att se tiden an och hoppas att den blivit besegrad efter operation och strål.

Det var så skönt att kasta den fruktansvärt slitna "capen"...om ni kommer ihåg den?! *ler lite*
Att slippa åka till Borås varje dag för att stråla, stråla ,stråla...... kändes så himla gott och äntligen kunde jag få ligga kvar på soffan och göra ingenting en hel dag....
Men när jag nu bara kunde ligga och slappa, så märkte jag att min redan innan cancerresan skröppliga kropp, inte blivit mindre skröpplig precis.
*skakar lätt på huvet*

Alla dessa långa resor har bidragit till en ännu stelare, spänd kropp med ömma muskler och ännu mer värkande leder...för att inte tala om den eländiga ryggen!
Allt detta skröppliga som jag burit på i flera år har ju fått läggas åt sidan då jag varit tvungen att prioritera behandlingen av bröstcancern.... Och det har gjort att jag byggt upp en massa extra smärta i kroppen som likt ett vulkanutbrott bara dundrar ut nu när jag landat i soffan här hemma igen.
Eftersom det varit jul o nyår o hela den baletten med jullov, semestrande gubbe, släktumgänge, julklappsinköp, matlagande och guuuud vet vad, så har jag inte direkt hunnit få så väldigt mycket tid till att rå om mig själv och kunna känna efter hur det egentligen står till med MIG!
*funderar*

HUR STÅR DET TILL MED MIG DÅ?!?!
*rusar till spegeln o kollar tungan, ögonen och känner om öronen sitter kvar*

Joo...jag har ont...jag har jätteont i kroppen.
Och när jag funderar över vad jag egentligen känner innerst inne när det gäller min bröstcancer, så blir jag skakig inombords.... FAN...det är verkligen skrämmande det här... CANCER....det händer ju inte mig!!
Det händer ju andra...ni vet bekantas släktingar och grannar o så...
Men satan i gatan...det hände ju även mig...för även jag är ju någons bekants släkting eller granne..eller hur?!
*nickar o kollar runt*

Det svider i magen och jag känner hur hjärtat slår extra fort när jag tillåter mig tänka på det hela.
Om nån månad så ska jag på min första uppföljningskontroll, jag ska få reda på om strål och op stoppat "skiten".
Jag ska äta hormontabletter i 5 år, och det är ju inga problem, jag tuggar ju mängder av mediciner varje dag så det blir bara en extra i högen.

Medicinen kan precis som alla de andra jag äter ge mängder av biverkningar. Det är inget jag lägger ner så mycket energi på att grunna på eller känna efter om jag fått någon av dem, men jag kan ju inte blunda helt o hållet för det.
*spärrar upp ögonen*
Jag måste ibland känna efter om något känns annorlunda i kroppen, men jag måste erkänna att det inte är lätt.
Jag har så mycket värk, bortdomningar, stickningar, vallningar mm mm....

Jag blir så ledsen när jag inser att mitt liv slösas bort på en skröpplig kropp som inte har något gott med sig överhuvudtaget!!!
När jag trodde att det inte kunde bli värre så blev det värre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
Och jag har livlig fantasi!!!

Jag är rädd när jag tänker på att det faktiskt också kan bli så illa att min cancer inte försvunnit, eller att den kommer tillbaka och jag kanske nästa gång måste ha cellgifter eller i allra värsta fall inte överlever!!
*känner mig skakis*
Förstår ni varför jag inte vill tillåta mig själv att fundera på cancern?!

Kan ni förstå att jag svarar att jag mår bra när ni frågar hur jag mår, för att jag inte vill må dåligt?
Fattar ni att jag vill se så frisk ut som möjligt för att ni inte ska tycka synd om mig eller tycka att jag är gnällig och självupptagen?
Hänger ni med på att jag INTE VILL VARA SJUK?!

Men det är just det jag är...*suckar*...jag har en sjukt eländigt skröpplig kropp i en kropp som bara skriker "JAG VILL VARA FRISK!!"

Men hörrni....jag är också fullt medveten om att det finns mängder av människor som är såå mycket sjukare än vad jag är. Dödligt sjuka!!!
Och det är nog det som delvis ligger o gnager i mig, att jag inte kan tillåta mig att verkligen känna den oro och ledsamhet tillsammans med smärtan inuti mig för att jag inte vill att folk ska tro att jag tycker synd om mig själv eller att jag ska ta plats......*nickar*
Jag tänker inte ta den platsen heller...jag tänker inte stå o gnälla om nån frågar hur jag egentligen mår....
*skakar bestämt på huvet*
För jag tror att om jag tillåter mig att göra det, så kommer jag nog bli oerhört deprimerad och på nåt vis tillåta det sjuka ta överhanden. Det tänker jag inte tillåta, jag måste verkligen tro o hoppas att jag en dag blir friskare och kommer att känna livskvalité...även om jag kan erkänna att jag verkligen inte kommer ihåg den dagen jag kände livskvalité eller var smärtfri sist!!!


Men jag kommer ihåg när jag slappnade av sist och bara var.....
Det var i förra vecka då jag och Manen var iväg på den SPA-resa jag fick av honom i födelsedagspresent i december.
VANN utanför Lysekil tillbringade vi 2 dagar på. Floating, massage, god o nyttig mat, sköna sängar, varma pooler och sköna ång o torrbastuer...hmm heter det så förresten?!?! Jaja...ni fattar vad jag menar...
Det var underbart och jag hoppas verkligen att vi kommer att göra om detta igen!!
För mig är detta en oerhörd lyx, att få rå om sig själv, bli ompysslad och inte behöva stressa eller behöva tänka på matlagning o annat!!!

Tack Älsklingen min för 2 underbara dagar på VANN!!




Jag längtar efter livskvalité!!!

Jag hoppas verkligen att ni får vara friska och krya, vara lyckliga och leva livet!!!

Jag önskar er alla ett långt friskt och underbart liv!!!!

Var rädda om er och skäm bort era kroppar emellanåt



Kram

Moschi

När allt blir som vanligt igen....

Visst är det underbart med jullov, sportlov, påsklov, sommarlov och höstlov.....men i ärlighetens namn....
MÅSTE LOVEN VA SÅ LÅNGA?!?!?!
*ler o blinkar lite med ena ögat*

Det är jättemysigt när ungarna får sova ut och vakna pigga o glada, och när de tassar runt o pratar lite, busar på skoj och man kan kramas, mysa, fika och göra annat kul ihop.
Men när det sovs hela dagen för att man varit uppe hela natten, med andra ord att det har vänts på dygnet...då blir jag tokig!!
Det här med att alla ska äta på samma tider OCH ÄTA SAMMA MAT...och inta maten på ETT o samma ställe...det har ju helt ballat ur!!

När ungarna var små så åts det aldrig mellan måltiderna, alla satt vid köksbordet och åt det som serverades.
Var och en tog med sin tallrik, bestick o glas för att ställa in i diskmaskinen...TACK för maten kom direkt då de reste sig från bordet. Jaaa...ungarna var jätteduktiga på allt detta förut.

Men nånstanns i tonåren så försvinner delar av detta...förhoppningsvis så kommer det tillbaka!!
*nickar storögt*

Jag tycker det är fruktansvärt tråkigt att fundera ut vad som ska serveras vid måltiderna, för att inte tala om att tillaga maten.....*suckar djupt*
När fantasin tryter för att det inte finns så mycket att fantisera om, så underlättar ju inte det på nåt vis glädjen över matlagning och att se fram emot att familjemedlemmarna glatt tackar för en god måltid...
Det är så konstigt att ungarna svänger så i vilken mat de gillar. Ena veckan så tjatas det om tex hemgjorda köttbullar...När man sen veckan efter gör nästan samma sak, fast i bifform istället....då är nån trött på det.
Att leta nya recept och försöka förändra kosten genom färggladare eller annorlunda kryddad mat är inte att tänka på....
När inte ens gubben kan äta vad som bjuds, då ledsnar jag!!!

Hur i hela friden ska man göra för att få alla nöjda utan att göra en buffé av olika rätter varje dag?!?!
*ser frågande ut*
Det är ju helt omöjligt....Lillkickan har ju diabetes, så hon måste ju ha mat i sig, Sonen växer och tränar och måste ju också ha ordentligt med mat i sig...Mannen jobbar och blir oerhört trött och grinig om inte han får tillräckligt i sig heller.
Prinsessan...vår stora, hon har ju flyttat o jag vet att hon och hennes sambo är duktiga på att laga mat, så de är jag inte bekymrade över.

Jag själv längtar efter att testa nya maträtter med mängder av olika grönsaker, nötter, kärnor, frön, fisk, kyckling, ägg, potatis, rotfrukter av alla de slag...*börjar dregla*...men det är ju ingen idé om ingen annan kommer att äta det!
Jag är väldigt avis på de vänner o bekanta kring oss där mannen i huset sköter matlagningen och verkligen gillar att leta nya recept och tillaga en massa gott med kärlek o värme för att sen avnjutas med TILLSAMMANS familjen.
Jovisst...min man KAN laga mat...men då blir det pommes, kött och majonnäs eller spagetti o köttfärssås.....Det finns ju så mycket mer att äta än det!!!
Mannen är också en stor älskare av snabbmat...pizza, hamburgare och kebabtallrik...
Nu kanske ni tänker att "JISSES...den karln måste vara bra rund om magen"...MMmmm...det skulle man ju kunna tro...men så är icke fallet!!
*skakar på huvet*
Nej nej...smal snubbe som på något magiskt vänster kan äta vadsom helst utan att bli tjock.... Och på något magiskt vänster, så är det så att det han äter, är det jag som blir tjock av!!
*nickar bestämt*
Orättvist....

Näää mina vänner...det blir lite bättre när vardagen återkommer nästa vecka. Skolorna startar, gubben har semestrat färdigt och jag inte behöver bekymra mig över maten mer än en gång om dagen...på kvällen.
Hoppas att jag på nåt vis får lite energi och ork till att engagera mig mer i matlagning sen...och att jag kan övertyga familjen om att det inte är farligt att testa ny mat...man kan ju bli glatt överraskad och faktiskt gilla det nya!!!!
*ler med glimten i ögat*
Jag älskar min familj över allt annat i hela världen och det finns inget som går före och jag vill inte ens tänka på hur det skulle vara utan dem....MEN...ibland ...eller ofta tom...tappar jag energin när det gäller tålamod kring mathållning, städ, ordning o reda!
Ska det va så svårt?!!?

Ja, jag vet att ni är flera som tänker att "Då får de väl vara utan mat!!"
Jovisst...kul familj om ingen äter!!!
*ironisk*

Jag tro faktiskt att jag tom ska efterlysa lite nya, goda, enkla recept här!!!
*ler stort*
Har ni några bra ideér som ni vill dela med er av, så är jag tacksam!!!
*kollar runt*


Ikväll vankas det iaf ugnsstekt mandelpotatis, provencalskt kryddad hel benfri kotlett och en god sallad till!
*ler*

Ha en go lördagkväll hörrni!!

Kram
Moschi

Ett GOTT nytt år....

...det önskar jag er alla och mig själv!!

*ler stort*

År 2009 hoppas jag var mitt värsta år någonsin. Jag hoppas så att jag aldrig någonsin kommer få vara med om dess like igen....jag hoppas att botten var nådd, när jag egentligen för längesen trott att jag var där, men tydligen kunde jag komma lite lägre än då.

Jag har startat med min hormonbehandling efter strålningen av min tumör och det värsta med brännskada, sveda och svullnad har försvunnit.

Det är fortfarande väääldigt...*tar i med hela kroppen*...väldigt ömt och om någon nuddar av misstag lite för hårt så blixtrar det till av smärta. Men det står jag ut med....

Min kroniska smärta i rygg, höfter, ljumskar, ben och nacke/axlar har fått komma lite i andra hand under hösten o vintern, cancern har självklart varit det som tagit upp all tankeverksamhet när det gäller mig själv.

Men det innebär ju inte att jag inte har någon smärta längre....noooo way!!!

*stirrar storögt*

Jag har sån satans värk att jag emellanåt knappt vet vart jag ska ta vägen. Inte för att jag kan fly fältet från eländet, men jag menar att jag knappt kan va still för att det gör så fruktansvärt ont.

Mitt uppe i mitt skröppliga mående, så ska jag också uppföra mig hustruligt, moderligt, vänskapligt och hövligt!!

Smärtan tar ingen paus när det stojjas efter mat, ryas mellan syskon, gnälls från gubben, luktar ifrån sophinken eller snabeldraken skriker efter att få vallas!!!

*torkar svetten i pannan*

Jag får bita ihop och bara göra allt skitjobb som jag sååå önskar att en "INGA" (alltså någon annan än jag) skulle kunna va schysst att ta hand om.

När vi satt på julbord med min mans kollegor o respektive innan jul, så berättade en av de respektive att de precis anställt en städerska några timmar varannan vecka. En som ska ta hand om den tråkigaste städningen rejält med jämna mellanrum.

Då blev jag så jäkla avis!!!!

JAG VILL OCKSÅ HA!!!!

*ser lite butter ut*

Jag vet att det låter j-igt bortskämt och säkert är det många som tycker att jag är het knäpp....men det skiter jag i nu....

*nickar bestämt*

Jag är så trött på att vrida ur kroppen en massa energi på att städa, plocka och skura och damma element och sånt.

Det är ju himla mycket i ett hem som ska hållas rent, som inte övriga familjemedlemmar har en aaaaaning om, trots att vissa i familjen haft eget hushåll i över 20 år....*himlar med ögonen och nickar med huvet menande åt en viss person*

Jag funderar ofta på....jaa...och frågar även familjen..hur det tror att det skulle se ut i vårt hem om man bara struntar i att städa de ställen som enligt VISSA *ler lite*...i familjen INGEEEN ser eller ens bryr sig om det är städat eller inte....

Jag kan härmed meddela att det inte ges någon större respons, ej heller förståelse över att jag när jag nästan galet, nedbrutet skriker om hjälp...verkligen vill att någon annan än jag ska se att det är skitigt och att jag inte ORKAR själv!!

*suckar djupt*

Jag är väldigt trött på alla kommentarer om att jag inte ska va så petig, att jag inte kan kräva att övriga familjen ser eller tycker att det är lika viktigt som jag att det ska hållas rent, att jag ska sänka min krav på hur vårt hushåll ska se ut renlighets- och organisationsmässigt....att jag ska prioritera att göra sånt jag tycker om och mår bra av istället för att städa.

Men tänk om det är så att det är just det jag mår bra av....ATT HA DET RENT O SNYGGT HEMMA!!

Ofta säger folk att det inte är någon som bryr sig om jag har damm i hörnena eller tvätt på toagolvet... "Skämtsamma" kommentarer om att jag inte ska göra mig besvär när jag ska få främmat...för det är ingen annan som tänker städa åt mig om det är skitigt när de kommer *grimaserar*

Jag bryr mig inte om vad andra tycker angående vårt städade eller icke städade hem.

Våra barn ska lära sig att hålla snyggt och rent, JAG mår kanon när det är snyggt o rent....Jag hatar röra och att saker läggs här o var i huset är de inte här hemma.

Jag gillar inte när det är för mycket grejjer runt mig...här hemma.

Jag älskar att organisera med lådor som man skriver på vad de innehåller och jaaa...att var sak har sin plats helt enkelt!!!

*slår ut med armarna o ler*

Jag lovar att jag inte bryr mig om hur andra har det...såvida det inte luktar apäckligt och är rent snuskigt...om folk har det lite rörigt eller mycker saker....änglatofflor i hörnena eller massa skor o kläder i hallen...inte mitt problem!!!

*skakar lätt på huvet*

De folk jag är hemma hos är mina vänner och de får bo hur de vill....Men vårt hem ska vara som jag trivs i och som jag vet att ungarna och även Mannen faktiskt tycker om att ha det också!!

Vi vill alla ha det fint...men det är bara jag som ska hålla det fint!!!!

Så vad jag ville komma fram till...det är att eftersom jag inte har energi till att ens försöka hjälpa min kropp på traven till att läka på annat vis än att stoppa i mig smärtstillande medel år ut o år in....så vill jag sååå jättegärna kunna få lite hjälp med att hålla det fint hemma.

Jag skulle må mycket bättre, kunna få lite ro och vila och kanske tom få energi till att kunna börja gå ut o gå eller på nåt som helst vis kunna stärka kroppen lite och kanske bli lite bättre!!!

Men HUR I HELA FRIDENS NAMN ska jag klämma fram pengar till det?!?!

Jag har tidsbegränsad sjukersättning, men 64 % av min grundlön i bidrag.

Jaaa *skrattar för mig själv*...min lön ja...den är ju ett skämt....att få 64 % av en lön som är under den lägstalön som man tydligen ska ha i mitt yrke...pga att jag varit sjukskriven så många år, så har jag ju inte kunna hänga med i löneytvecklingen.

Jaaa, jag vet, man får INTE DISKRIMINERAS FÖR ATT MAN ÄR SJUKSKRIVEN!!! JAG VET DET!!!

Men vad har jag att komma med när min chef ringer upp mig långt efter att de nya lönerna är satta varje år och talar om att jag självklart inte kan få nån hög lönerförhöjning för att det inte är försvarbart jäntemot mina ARBETANDE kollegor!!!! MEEEEN...NÄR jag är åter i arbete så ska jag prioriteras och se till att få upp min lön jämlikt!!

JOOO SURE!!

Jag kanske inte ens kommer åter i arbete igen med den smärtbilden och prognos för den skröppliga kroppen jag släpar runt på.....

Så, det blir ingen städerska till Moschi inte....jag får fortsätta att gno själv....Själv är ju bäste dräng sägs det ju...men jag håller inte med...Jag är övertygad om att det finns mängder av folk som kan städa mitt hem mycket bättre än vad jag kan....fast då kostar det ju förstås!!

*blinkar med ena ögat*

Men jag tänker inte städa ikväll iaf....det garanterar jag....Jag ska inte gå ur soffan förrän jag ska gå till sängen o lägga mig....*ser fundersam ut*...vilket är j-igt lockande just nu förresten!!!

*ler lite*

Jag önskar er alla en GOD FORTSÄTTNING på år 2010!!!

Må det bli det bästa år vi någonsin haft....allihop!!!!

Kram

Moschi