Lyckan kommer lyckan går...

....hur gick det sen då?!!?

Har glömt bort det fullkomligt!

*ser fundersam ut*

Jag längtar iaf efter några grejjer som jag vet skulle göra mig överlycklig....
Slippa smärta och oro över framtiden, slippa känna mig usel och dålig som hustru o livskamrat för att jag inte kan göra roliga, häftiga saker som gör min man lycklig...sånt som han står tillbaka på för att jag inte kan eller orkar.

Jag tror att fler som har det som jag har det... ständig smärta och långtidssjukskrivning mm....känner samma sak.

Man får dåligt samvete över något som man själv inte kan påverka, och det gör en så fruktansvärt frustrerad!

Något jag skulle behöva, det är bättre självförtroende och försöka hjälpa min man att uttrycka vad han känner o tycker lite bättre.

Han har aldrig varit en person som självmant talar om att han mår dåligt, har ont, vantrivs på jobbet, tycker något är tråkigt eller att JAG är tråkig, tröttsam, irriterande, tjock, fult klädd, fint klädd, trevlig, söt eller tjatig.

*ser allvarlig ut*

Det är svårt att veta hur man ska göra för att få veta vad han egentligen tycker om saker o ting, när han alltid svarar "Det är bra!", "Det är inget!", "Det är gott!", "Det är fint!"...osv...osv...

Särskilt när jag ser och känner att det inte är ett ärligt svar, utan ett svar bara för att han ska svara o jag ska sluta tjata.

JAG VET...att män vanligtvis har svårt för att prata som vi kvinnor gör, men jag känner faktiskt män som iaf ser ärliga ut när de svarar... eller tom män som ser att man klippt sig eller bytt gardiner och säger att det är fint eller att man är snyggt klädd o så....

*suckar lätt*

Det handlar inte om att "göra om" någon till nåt som man själv vill ha, att få den man älskar att säga hur vacker man är eller att sitta och småprata "tjejigt", fnissa och prova varandras läppglans.

Näpp...det handlar om respekt och att visa hänsyn o kärlek och engagemang.

Det är varken kvinnligt eller manligt utan MÄNSKLIGT!

Det är oerhört viktigt att känna att någon verkligen uppmärksammar eller bryr sig om att man är ledsen, bytt frisyr, lagt ner en massa kärlek o energi på att laga ett gott mål mat, uppfostrar ens gemensamma barn eller städar undan innan ens kärlek kommer hem på fredagen, för att slippa stå o gnälla om vem som ska göra vad eller hur man ska göra det. Då kan man istället få mer tid tillsammans och kunna njuta av varandras närvaro hellre än att förgöra varandra i rättvisans och jämlikhetens namn.

Kvinnor är från Venus, män är ifrån Mars...den boken har säkert många av er läst...*ser mig omkring*...jag tror verkligen att det är ungefär så....det skulle kunna vara så att män är från Venus och kvinnor ifrån Mars också...,det är inte den exakta ursprungsplaneten jag är ute efter.

*ler*

Vi talar helt olika språk och har inte alls samma prioriteringar.

Jag önskar heller inte att vi ska vara exakt likadana....för jag tror det är jätteviktigt att man är varandras motpoler lite för att komplettera varandra.

Men jag tycker iaf att man ska lära sig tala sin partners språk hyfsat....

Ibland önskar jag att jag inte kände efter så mycket...att jag ibland var lite mer "manlig" och inte behöva läsa in kroppspråk, ansiktsuttryck och små, små tecken som visar på att den man talar med kanske inte menar det han eller hon svarar eller gör en osäker på vad andra egentligen tycker.

Ibland vill jag vara okänslig, självupptagen, egoistisk och ointresserad...för att slippa känna så mycket.

Men jag kan inte....det går bara inte.....

För jag är känslig och tycker det är viktigt att mina nära o kära mår bra och jag vill verkligen känna inombords att JAG gjort och gör allt jag kan för de jag älskar och att de aldrig ska tvivla på att jag kommer alltid göra allt för dem, även om jag inte får något tillbaka......

Kallas det att älska någon ovillkorligen?!?

Jaa, vad vet jag.... Jag vet iaf att jag inte ställer några villkor eller krav på dem att de ska vara eller göra allt som jag vill eller gör för att jag ska älska dem!!!

Att jag sen ÖNSKAR att jag kunde få mer gehör för min omtänksamhet, lyhördhet och kärlek i form av ovillkorlig kärlek tillbaka, det är en helt annan sak. För om jag skulle kräva det...då är det ju inte ovillkorlig kärlek från min sida....

Är det så att man egentligen bara kan få ovillkorlig kärlek från småbarn eller djur kanske?!!?

Jisses hörrni......det blev väldans krångligt detta...*ler lite*.... jaja....men jag vet iaf att det gör lite ont att älska MYCKET...jag tror inte att jag någonsin kommer att få lika mycket kärlek tillbaka, som jag känner och har känt till andra.

Men det känns underbart att iaf fått älska och ge massor av kärlek till några andra!!!

Glöm inte att krama om era nära o kära lite extra ibland!!

Det är så lite som behövs för att man ska känna sig älskad, omtyckt och accepterad!!

Ha en skön söndag!

Kram

Moschi