Long time no see....

Så var jag här igen då...
*ler*

Jag har valt att inte skriva på ett tag för att min värld efter strålningveckorna varit allt annat än lugna, avslappnande och fina.
Det har varit full rulle...för mycket full rulle.
*skakar på huvet*
Jag hade sett fram emot att få vila upp mig och repa krafter igen, men jag har inte hunnit helt enkelt.
Det är ju så när man har famlj....det går bara inte att välja bort allt som rör familjen som ska rulla på eller akuta saker som händer.

Ibland känns det som om jag o andra runt omkring mig faktiskt har glömt bort att min höst varit tung.
Att jag faktiskt inte bara kan vara gamla vanliga Pillan bara för att jag inte tar "strålcapen" till Borås längre.

Jag tror självklart att det mycket är mitt eget fel, för jag är så förbannat jäkla "helylleMoschi". Och det är inget som jag går omkring o tänkr på att jag ska vara...jag bara har det sittandes i ryggraden.
Jag ska klara mig själv, ta hand om allt jag brukar ta hand om...aldrig säga nej till folk, fixa allt åt folks som ser eller låter behövande ut.
"Det är ingen fara, jag mår bra"...."Jag ska inte klaga, finns alltid nån som har det värre"...."Inga problem, jag ordnar det..."..."Behöver du nåt så säg till"...osv osv osv.

Jag blir trött på mig själv när jag inte kan säga till folk att jag inte orkar, jag är illa bränd i armhålan o på bröstet och även om jag ser ut som tidigare, så är jag inte som tidigare för det.
Min kroniska smärta i rygg, höfter, ljumskar och ben har nästan glömts bort...även av mig känns det som...
Det verkar kanske konstigt, men så känns det.
Det är inte så att jag INTE HAR VÄRK...nää...satan heller...jag har sån värk att det känns som om någon sakta sakta håller på att äta upp mig inifrån....nån som saltar o pepprar och sticker en vass kniv och en riktigt spretig gaffel i mig långsamt ibland och snabba hugg ibland.
*suckar lätt*

Nästan varje dag tar min ork fullkomligt slut o visar sig i form av att de där tårarna...*pekar mot ögonen*..som ligger o bränner bakom ögonlocken tvingar sig ut och jag kan inte hålla dem tillbaka.
Jag gör verkligen allt jag kan för att låta bli, för jag blir ju inte friskare av att lipa...men det går inte. Det är absolut inte så att jag tycker synd om mig själv och att jag deppar ihop för att INGA TYCKER SYND OM MIG!!
Absolut inte...jag vill bara ha lite förståelse för att jag inte orkar vara mitt gamla jag.
Jag orkar inte erbjuda skjuts till affärer eller ringa runt till alla vänner, släktingar o bekanta för att se hur de mår o vad de gör.
Mitt minne är väldans kort o jag har svårt för att komma ihåg saker jag o barnen kanske bestämt eller om jag ska hämta saker på posten eller åka speciellt till affären för att köpa något jag MÅSTE ha...men kommer hem med allt annat än det.
Jag snurrar till det när vi sitter o pratar med folk vi umgås med och min mun slänger ur sig ord som min hjärna inte alls har tänkt att den ska säga.... Då blir det pinsamt och jag blir stressad av att folk kanske tycker att jag är knäpp....

Så vad jag vill säga, det är...Jag är trött och vill repa kraft!
Jag vill gå åtminstone ETT steg framåt (och sen ett till o ett till).... istället för att slita för att få snubbla framåt och då bli fälld rätt utmed knävecken och få tyngre bagage att släpa på och tappa gnistan som ska göra att jag så småningom ska kunna ska kunna se framåt...att kunna ha hopp om att få ha ett hyfsad normalt liv.
Kunna jobba, klara av att tala med folk, göra kul saker med familjen och inte behöva vara begränsad....
Jag vill leva!

Imorrn ska jag och Mannen iväg med hans arbetskollegor med respektive på julbord med övernattning och bowling o hela slanten....
Normalt sett så längtar ju alla efter att göra såna trevliga saker.... För mig tar det oerhört mycket kraft och energi för att bara vara social och orka hänga med.
Det är inte så att jag inte vill....nää...klart jag vill!!!
Men jag blir lite stressad inför det eftersom jag aldrig vet hur min kropp kommer att sköta sig.
Jag kan inte komma överrens med den skröppliga kroppen om att jag ska kunna få vara ifred från värk och kraftlöshet...jag får bara ta det som det blir.

Det är allt annat än kul att känna sig tråkig, trist, avdankad och att inte se fräsch, snygg och cool ut som alla de andra respektive till min mans kollegor.
De är verkligen superfräscha allihop...korta, smala, vältränade, bruna, snygga, välvårdade, persikohyade, unga, festliga, roliga, sociala, snyggt klädda och det är absolut inget kul att känns sig precis tvärtemot alla dem!

Nu tycker ni säkert att jag låter som en gnällig tonårstjej...o det må så vara... Men det är mina känslor och jag kan inte tränga undan dem hur mycket jag än vill det!
För jag vill verkligen inte känna mig usel, men just nu är det jättesvårt att göra nåt åt det...
Jag hoppas att min kraft kommer tillbaka o att jag då ska kunna kämpa för att bli den Moschi jag vill vara.

Den dagen...då ska jag få se på f-n..... ;)

Jag önskar er alla en underbar helg, jag ska göra allt jag kan för att försöka få det också!!

Kram
Moschi