Det är sjukt!!

Jag har fått bröstcancer....*ser allvarlig ut*....DET är sjukt!
Även om jag varit otroligt medveten om att cancer kan drabba mig då jag har förlorat släktingar i SKITEN.
Jaa, skiten sa jag, jag kallar min cancer för skiten. Det låter inte lika laddat som att säga CANCER...sen är det ju skit att ha det, så jag tycker att det är ok att få säga så.
I maj i år hittade jag en knöl i mitt högra bröst och i samma stund som jag kände den så kände jag direkt att detta är inte bra, det kommer inte gå bra!!
Jag skulle till kirurgmottagningen i ett annat ärende, som jag kan berätta om en annan dag, och kirurgen sa att jag inte skulle vara orolig för det är nog bara en cysta.
Jag fick 1 månad senare en kallelse till mammografi, ultraljud och biopsi.
*ryser av tanken på eländet*

I början av juli, samma dag som jag och mannen skulle åka på en liten semestertripp gjorde jag undersökningarna.
Läkaren jag hade var mycket fåordig och sa ingenting till mig om vad hon gjorde eller vad hon trodde det var.
Hon frågade mig om jag fått ett slag på bröste, det hade jag inte, sen såg hon väldigt bekymrad ut. Efter att ha stuckit mig med stora nålar in i bröstet 3 ggr, så frågade jag henne om det var en cysta...
"Näää...det är verkligen inte, jag kan inte säga vad men det ser inte bra ut", svarade hon.
*försöker se lika oberörd och tråkig ut som läkaren gjorde*
Då frågade jag om det var en tumör, hon nickade utan att titta mig i ögonen sa hon att "Ja, och den är inte snäll, men jag kan inget mer säga förrän proverna är klara"

Efter detta fick jag en dunk i ryggen och sköterskan som var med sa:
"Jamen nu får du ha en trevlig semester då!"
En trevlig semester...*suckar o skakar på huvet*
Hur i h-e rent ut sagt, ska man kunna njuta av en semester, när man precis fått veta att man har bröstcancer?!!?
*höjer ögonbrynen o blickar ut för att se om nån verkar ha ett bra svar på det*

Jag har gråtit...massor..fyy vad jag har gråtit!!
Jag gråter fortfarande, fler gånger om dagen.
Jag har blivit en människa jag inte känner igen. DET är tufft....
Jag är nämligen en stark kvinna som klarar sig själv o hjälper alla andra, men kan inte ta hjälp av andra. Jag biter ihop!
*ser sammanbiten ut*
"Jag klarar mig, jag ska fixa det här, det finns bara en väg och det är den som jag ska se till gå på för att överleva!" Det här säger min mun och min hjärna, men inuti skriker en liten liten människa frustrerat att JAG VILL INTE DÖ!!
Jag vill inte dö....jag är inte rädd för att dö, men jag har inte tid...inte just nu!!
Det är så mycket jag vill se och göra innan jag går vidare till andra sidan!

Den 13 augusti opererade jag bort min tumör och portvaktskörteln på höger sida. Den hade inte spritt sig trots att den är en sort som är spridiningsbenägen och elak.
Den 5 oktober fick jag min första tatuering...inte alls den som jag trodde det skulle bli.
Nä, jag fick 3 små prickar på kroppen som ska visa vart jag ska strålas någonstanns. Jag fick också prova ut en specialkudde som jag ska stötta överkroppen i vid strålningen. På torsdag ska jag göra en simulering av strålning sen...på måndag, då börjar min nedräkning.
Jag ska räkna ner från 33...33 ggr ska jag strålas för att förhoppningsvis vara av med Skiten sen.
Varje måndag till fredag tills det gått från 33 till 0, så ska jag åka till Borås för att behandlas i några få minuter varje dag!

Ni ska få vara med på den nedräkningen, för jag kommer att skriva av mig allt jag känner, allt jag funderar på och även de små utflykterna jag och ev de som följer med mig under bilturerna kommer att göra!

Nu ska jag natta mig...tur att jag har sömntabletter annars skulle gråten ta över nätterna.
Jag ska vara stark, jag ska klara detta, jag kommer att bli frisk!!!!

Nattekramar
Moschi