Den bultar hårt när jag håller handen ....

...över bröstet... Hjärtat alltså..hmm...jag VET att flera av er trodde att det skulle komma nåt annat där, men....sorry!!
*blinkar med ena ögat*

Mitt hjärta bultar stenhårt och snabbt när jag tänker på er alla goa, underbara och omtänksamma människor som stöttar mig under min Bröstcancerresa!!!
*tittar ömt på alla er som peppar på*

Kan ni förstå hur oerhört viktiga ni är för mig?!
Hur varm jag blir i hela kroppen av era underbara kommentarer på Facebook och på riktigt.
Alla vänliga erbjudanden om hjälp med att städa, tvätta, stryka, fönsterputs, handling, hårvård, och guuud vet vad!!
Present som kom med posten...*tittar på Cissi o ler..o säger grattis på födelsedagen*
Ni är helt otroliga!
Ni är bekanta som jag inte talat med på flera år, ni är föräldrar till gamla skolkamrater till mina barn, släkt i släkten, släkt, gamla riktigt goa vänner, gamla skolkamrater, riktigt goa bloggvänner från tiden jag bloggade "Tonårssommar", bekanta till bekanta, släkt till goda vänner.....jaa, jag kan nog rabbla hur länge som helst!
*ler och upptäcker att fingrar o tår inte räcker till..*

Jag tror på karma...att man faktiskt får tillbaka det man själv ger...nu menar jag inte materiellt utan hur man är som person.
Ni är många, många som är fantastiska människor med hjärtat på rätta stället. Ni tar er tid att skriva några rader till mig som jag vissa dagar inte kan låta bli att läsa om o om igen...just för att det känns så enormt skönt inombords.
Det är mycket lättare att ta på mig min Stålkvinnecape som jag har till strålningen varje vardag när jag känner så mycket stöttning från omgivningen.

Jag hade lite svårt för att bestämma mig för om jag skulle skriva nåt om att jag fått "skiten" på Facebook.
*ser fundersam ut*
Men jag frågade min familj först och när de tyckte att det var ok, så tänkte jag att det är bara att köra på.
I den lilla stan jag bor i, så brukar det inte ta lång tid innan det pratas om sjukdomar och annat när någon "nyhet" kommer på tapeten.
De enda som visste om att jag hade fått "skiten" var Mannen och ungarna och ett par mycket goda vänner.
Från maj när jag upptäckte knölen fram till den 13 augusti, min operationsdag, så visste inte ens mina egna föräldrar om det.

Jag ville inte berätta delvis pga att min kusin dog för 5 år sedan och det skulle riva upp en massa sorg och för att det antagligen skulle uppkomma en massa frågor, som jag själv inte kunde svara på förrän läkarna tagit den elaka tumören och kunde se om den spridit sig och vilken behandling den skulle ha.
Mannen fick den tunga uppgiften att ringa mina föräldrar och svärföräldrar och våra syskon på min operationsdag. Självklart kom det som en chock för dem och jag har haft lite dåligt samvete för att de inte fick veta tidigare.
Men jag orkade inte, jag ville bara gråta och hade själv så många frågor som ingen kunde svara på, så jag kunde inte hantera situationen.
Men de som står mig allra närmast...ni vet själva vilka ni är....ni har vetat hela tiden och jag är oerhört tacksam för att ni som goda vänner bör, har hållt detta för er själva hela tiden!
Jag älskar er!!!
*skickar slängkyssar*

Ni kan ju tänka er själva...en som har ett stort behov av att kontrollera sin tillvaro hela tiden...vara duktig, trygg, trevlig, STARK, hjälpsam och ha just full koll....helt plötsligt känna sig totalt nedbruten, rädd, förtvivlad och inte ha någon koll överhuvudtaget.
*är allvarsam och lite tagen*

Det är omöjligt att ens föreställa sig känslan av att ha något elakt växa i kroppen okontrollerbart om man inte själv varit med om det.
Att inte veta om man kommer att dö eller överleva.
Rädslan över hur ens nära och kära kommer att hantera det, att inte kunna svara på alla frågor som dyker upp när de får besked om att man har CANCER.
*ryser*
Det är ett så oerhört laddat ord.... I stort sett alla har någon eller några som blivit tagna av skiten, eller bär på den antingen kontrollerat för tillfället eller kanske lever på övertid tack vare en enorm livsglädje och kämpaanda!
Den enorma rädslan över att jag KANSKE HAR GETT MINA BARN CANCERGENEN!!! Det värsta av allt!!!

Nu har jag tagit mig igenom 15 strålningsdagar av 25 som är planerade.
Det var jättejobbigt innan jag fick veta om jag behövde cellgift eller inte, för det gör ju att man verkligen SER SJUK UT.... Jag tror inte att någon som inte vet om att jag har cancer, verkligen ser att jag är sjuk!
*skakar lätt på huvudet*

Det är på gott och ont att det syns eller inte på mig...då menar jag för de som känner mig och som jag umgås med.

Jag har väldigt svårt för att säga nej och vill gärna vara hjälpsam och vill att folk ska känna sig välkomna hem till oss natt som dag. Jag biter oftast ihop när jag har riktigt jobbiga dagar, både när det gäller min kroniska smärta pga nervskadan i ryggen och pga den behandling jag går igenom nu.
Det är svårt att förklara eller att ens behöva förklara att jag är helt slut i kropp och själ, att jag inte orkar vara till tjänst som jag vill och tidigare alltid har försökt att finnas till för andra.

Min omgivning har nog alltid varit vana vid att jag försöker vara på topp och erbjuda hjälp till höger och vänster....att alltid ställa upp ...flyttlass, bullbak, chaufför, barnpassning, jobb.....allt allt allt!!!!
Jag vill det nu också, men jag kan inte, det är otroligt smärtsamt för mig att inte kunna vara den jag änskar och känner igen!!!

Men något jag orkar...det är att skriva!!
Det är så himla skönt att kunna göra det, när jag vill, var jag vill, om jag vill och om VAD jag vill!!

Jag är öppen som person och tycker att det är viktigt att alla verkligen förstår att CANCER kandrabba vem som helst, dig själv, din granne, dina barn eller en arbetskollega osv.
Ingen är förskonad, man skjuter det ifrån sig för det är så skrämmande och ofattbart!!!
Trots att jag själv varit väldigt medveten om att vem som helst kan få cancer, så har jag haft jättesvårt för att ta det till mig, när jag nu fick det.

Men jag är oerhört bestämd.... Cancern ska inte få det stora nöjet att ta mig!!
Jag har varken tid eller lust. Jag har massor jag ska göra innan den dagen kommer som jag ska få återse mina nära o kära som gått bort innan mig.
*nickar bestämt*

Tack vare alla er som är så omtänksamma och underbara på alla sätt och vis, så orkar jag kämpa emot!

TACK ALLA FINA MÄNNISKOR OMKRING MIG!!!!

KRAMAR
Moschi