Jag hatar SKITEN!!

Fick precis telefonsamtal från min mor..... Hon har precis talat med min moster vars man ligger på sjukhus igen, jag kallar han min morbror.
Han har prostatacancer sen många år och nu i höst så har den blivit lite elakare och har spridit sig till skelettet.
*ser lite ledsen ut*
För 1 ½ vecka sen fick han åka ambulans in till sjukhuset pga blödande magsår o hål på tarmen, han var riktigt risig då, men han fick ändå komma hem. Jag hjälpte till att fixa med lite grejjer från hjälpmedelcentralen och det kändes som att han skulle kunna repa sig något.

Han är 80 år och har varit stark som en oxe fram till nu, trots brusten kroppspulsåder för några år sen, cancern och en massa andra problem som kommer med åldern.

Men nu känns det inget bra...Undrar om han verkligen repar sig igen....
*skakar lätt på huvet*
Han har fått läggas in igen pga varbildning i op-såret, feber och svår smärta.
Enligt min moster så yrar han och har jätteont trots morfin, vätska samlar sig i buken och han har börjat få liggsår.
Det känns allt annat än bra och ger mig oerhört dåliga vibbar när jag får tråkiga minnen från min kära kusins bortgång i cancer för 5 år sen....

Det gör mig också rädd.... *ser allvarlig ut*...rädd för min egen cancer...SKITEN... Den satans skitsjukdomen!

Det finns ingen rättvisa i några sjukdomar, men cancer...det är RIKTIGT orättvist att få!!!

Jag blir orolig över all den smärta jag burit på i alla år, om den kan ha samband till min cancer.
Jag frågade en läkare det precis innan jag skulle ta bort knölen i "bobban", men han sa att det inte var något att oroa sig för....
*ser frågande ut*
VARFÖR ska jag inte oroa mig över det?!?!
Jag menar...det har ju hänt förr att läkare har missat cancer och den har spridit sig och gått för långt innan den upptäcks...och sen....sen är det för sent!
*böjer ner huvet lätt*

HUR ska jag kunna vara helt säker på att det inte är något att oroa sig för?!
Min morbror har varit jätteorolig länge, över sin onda mage o värk i kroppen, men ingen har brytt sig om det inom vården. Och nu får jag ju lov att säga att de inte hade mycket koll på det!!!

Jag tycker oerhört synd om min morbror...han ska inte behöva ha så ont!!
Det verkar ju bara gå åt ett håll....och kanske är det en befrielse för honom, medans hans fru och vi andra i släkten vill ha hopp om bättring och bot!
Frågan är om det är egocentriskt tänkt av oss...vi är rädda för sorgen, eller tror vi verkligen att en svårt cancersjuk man på 80 bast med blödande magsår och en massa andra mindre trevliga symptom som gör att han lider, verkligen kan bli bättre!?!
*tittar runt o funderar*

För hur skulle vi själva känna och tänka om vi var i samma situation som min morbror!?
Jag är livrädd för att över huvudtaget ens få hälften av det han lider av, för då tror jag att jag skulle vilja bli befriad från eländet....men fasen vad svårt det känns med vetskapen om att man kan förlora en människa man håller kär till i den här SKITEN!!
Den vetskapen gör så ont!!!

Kram
Moschi