När det går för fort.....

I vanliga fall så tycker jag veckorna går så himla snabbt!!
Nu är det lite mer i "ovanliga fall"...pga SKITEN och ändå går tiden jättefort!
*ser förvånad ut*

När jag var yngre...jaa...jag menar yngre för jag känner mig fortfarande ung... då tyckte jag veckorna kröp fram...från måndag till fredag så kändes det som en månad ungefär, men helgen gick snabbt över.
Nu går veckorna så fort att jag inte hänger med!
Känns som om kroppen rusar framåt i full fart, men hjärnan kämpar för att komma ikapp.

Idag har jag påbörjat min tredje vecka med strålning....på onsdag är jag halvvägs!
Satan i gatan vad gött när det är över sen!!
*ler brett*
11 ggr har jag nu fått "bobban" strålad och jag väntar på att kanske....kanske kan den ska bli självlysande och jag kan använda den till att ligga och smygläsa under täcket när jag inte kan sova på natten....
Då kan jag ha mer överseende med att den bränner, hettar och är svullen...jag menar om jag ändå kan använda den till nåt!
*ler finurligt*

Innan strålningen började fick jag olika bud om vilka biverkningar man kunde få under srålningen.
De flesta sköterskor sa att man får ingen biverkan alls, sen sa några att man kan bli något trött, men det är vanligast efter strålningen, då man kan känna sig lämnad åt ödet då ingen behandling under uppsikt av vårdpersonal pågår längre.
Jag har svårt att tänka mig att jag kommer att känna mig sån, jag har ju varit hemma i flera år o varit sjukskriven o lämnad åt mitt öde, så vad skulle det göra för skillnad?!
*ser frågande ut*
Sen sa en sköterska att det är ganska så vanligt att man får en tung obeskrivlig trötthet, som inte går att förklara, men man blir så trött att det känns som om man vill sova hela tiden, men den går inte att sova bort. Kroppen blir tung o hjärnan känns slutkörd...det där har jag ju känt av i flera år, tänkte jag då....MEEEEN...Shit vad jag är obeskrivligt trött...jag är helt slut!!
*ligger utslagen i soffan*

Jag har så ont i min rygg, huvud och nacke att jag har svårt att koncentrera mig när folk talar till mig, och tröttheten....jaa...tröttheten....Den är så himla tröttsam... att försöka sova bort den är ju ingen idé om det ändå inte hjälper!!

När natten kommer är jag trött men kan inte somna, så jag tar mina sömntabletter o smärtlindrande som jag gjort i så många år nu...sover ca 3-4 timmar, sen är det dags med mer smärtlindring och om jag lagt mig tidigt så blir det en sömntablett till...för jag kan ju inte gå upp kl 2 halv 3 på natten!!!

Jag funderar en hel del när jag ligger vaken på natten. På ungarna, framtiden, mitt jobb som jag inte kan gå till...mina gamla arbetskamrater, släkt, vikt, vad jag ska laga för mat imorrn.... folk jag saknar och platser jag vill resa till.
Det är sååå mycket man missar i livet när man är sjuk. Man kan inte ta något för givet, inte planera en dag, knappt en fikastund med goda vänner för att smärtan lägger krokben för det eller orken tryter!

Tänk att kunna VÄLJA att arbeta mer eller på fler ställen, för att kunna unna familjen en semesterresa till något underbart land eller köpa en ny fin bil eller att VÄLJA att INTE jobba så mycket för att umgås mer med barnen eller golfa eller jaaa...vad ni vill...Att kunna VÄLJA, inte tvingas ligga kvar i sängen, jaga läkare på telefon, sitta o vänta på sin tur på apoteket flera ggr i veckan, neka barnen att åka o bada eller spela eller tom neka ungarna en prat eller mysstund för att man har så ont att man inte ens orkar med sig själv!!!
*skakar lätt på huvudet och suckar tungt*

Min högsta dröm innan jag fick SKITEN var att få hjälp med att hantera min smärta, att lära mig att leva med min kroniska nervsmärta i ryggen!!
Jag hade efter lång tid fått hjälp av Smärtkliniken att få komma till en Copingterapeut.
*tittar på Tizzelterapeutan*
Du är oxå bra Peutis, men jag tror jag är lite FÖR MYCKET för dig att orka ta hand om!!
*blinkar åt Peutisen*
De arbetar med en blandning av KBT=Kognitiv beteendeterapi och sjukgymnastik.

Jag skulle nu i höst ha samtal med min arbetsgivare...Farbror Landstinget...och Försäkringskassan för att diskutera om/vad det finns för möjligheter för mig att kunna återgå i arbete i min tjänst på BUP akut o utredningsavdelning på KSS.
*ler när jag tänker på goa goa kollegor*
Det kändes som om jag hade en liten liiiten chans till att vara på G igen till våren om jag hade riktigt mycket tur....

Men ICKE....Det blev inget av det...det blev oro, väntan, panik, grubblande, en massa nytt jagande av remisser, sjukvårdspersonal och svar på mängder av frågor!

Jag fick en elak, spridningsbenägen bröstcancer som krävde vård snarast!!

Det är nästan snudd på omöjligt att fatta att jag råkat ut för en elak, grym sjukdom som tagit människor från sina nära o kära alldeles för tidigt så många gånger.
*torkar en tår i ögonvrån*

Tumören är bortopererad och jag får nu dagligen strålning på området på bröstet där det kan finnas rester av eländiga o dödliga celler som okontrollerat och vanvettigt delar sig till oändlighet och inte fattar att de INTE hör hemma i en i allra högsta grad levande kropp!!!
*tittar på "bobban" som är svullen, öm o ärrig*

Jag tänker att det bara finns ett alternativ för mig.... Att kämpa hårt och ge SKITEN en fight som heter duga och överleva.
Men jag måste ärligt säga...att jag även grubblar på det andra alternativet ibland... jag vill inte tänka på det, men det blir bara så ibland.
Jag funderar på hur jag skulle reagera OM...OM...jag vid första efterkontrollen efter strålningen får veta att det finns SKITCELLER kvar.... att tumören börjat växa igen....kanske måste operera bort HELA bröstet istället för den tårtbitsoperation jga gjorde i augusti.
*blundar en stund o känner hjärtat slå hårt i bröstet*

Tänk om jag måste bekämpa SKITEN med cellgifter som får mitt hår att lossna från kroppen och verkligen tar min kropp så nära död som möjligt för att sen försöka kämpa tillbaka till livet!!!
Tänk om det inte hjälper det heller...tänk om!!!?
Tänk om jag missar halva livet med allt vad det innebär....tänk om....

Jisses hörrni, vad många kvinnor och män som kämpar med dessa tankar just nu....som vet att de kommer att förlora kampen mot SKITEN och får lämna jordelivet till vad som än kommer efter det.
*ser fundersam o rädd ut*
Så många modiga och starka människor som får ge tröst till de som kommer att bli lämnade kvar med sorg, frågor och tomhet!!

Näää hörrni...det passar sig inte att låta SKITEN vinna över mig!!!
*knyter nävarna o biter ihop*

Det måste gå vägen det här....tröttheten och smärtan i "bobban" kommer att försvinna!!!
Det SKA BLI BRA!!!
Jag har inte tid med att förlora.... Jag har så mycket kvar att göra, upptäcka, känna, höra, dofta och lära känna!!

Jag har inte råd med att slösa tid och energi på att vara rädd och orolig....
Jag är trött....vill vila nu...samla lite ny energi och sen ta ett djupt skönt andetag som ser till att hjärnan tänker bra tankar, positiva friska tankar!!

Ta vara på dagen, ta vara på livet, ta vara på mig själv och andra och leva som om jag aldrig levt förr!!!
*ler och slår ut med armarna*

Det finns bara ett alternativ...det är LIVET!!!
Nu kör jag på....tiden går ju så snabbt att jag måste skynda mig att haka på livet innan det skyndar sig ifrån mig!!

Det blir bra......

KRAM
Moschi