Det börjar bli verkligt....

För er som har läst min blogg tidigare, så vet ni ju att jag är en av många kvinnor som haft oturen att fått bröstcancer "på halsen"....Och om det kommit någon ny läsare, så vet du det nu också!
Efter att ha avslutat strålningsveckorna i Borås i början av december, så har jag nästan stängt av cancern lite.
Hur man nu kan göra det med en sån fruktansvärd sjukdom kanske ni tänker....
*kollar runt*

Jag har nog förträngt "skiten" för att jag inte haft tid att tänka på mig själv. På nåt vis så känns det så egoistiskt att gå och grubbla på det, när jag inte kan göra annat än att se tiden an och hoppas att den blivit besegrad efter operation och strål.

Det var så skönt att kasta den fruktansvärt slitna "capen"...om ni kommer ihåg den?! *ler lite*
Att slippa åka till Borås varje dag för att stråla, stråla ,stråla...... kändes så himla gott och äntligen kunde jag få ligga kvar på soffan och göra ingenting en hel dag....
Men när jag nu bara kunde ligga och slappa, så märkte jag att min redan innan cancerresan skröppliga kropp, inte blivit mindre skröpplig precis.
*skakar lätt på huvet*

Alla dessa långa resor har bidragit till en ännu stelare, spänd kropp med ömma muskler och ännu mer värkande leder...för att inte tala om den eländiga ryggen!
Allt detta skröppliga som jag burit på i flera år har ju fått läggas åt sidan då jag varit tvungen att prioritera behandlingen av bröstcancern.... Och det har gjort att jag byggt upp en massa extra smärta i kroppen som likt ett vulkanutbrott bara dundrar ut nu när jag landat i soffan här hemma igen.
Eftersom det varit jul o nyår o hela den baletten med jullov, semestrande gubbe, släktumgänge, julklappsinköp, matlagande och guuuud vet vad, så har jag inte direkt hunnit få så väldigt mycket tid till att rå om mig själv och kunna känna efter hur det egentligen står till med MIG!
*funderar*

HUR STÅR DET TILL MED MIG DÅ?!?!
*rusar till spegeln o kollar tungan, ögonen och känner om öronen sitter kvar*

Joo...jag har ont...jag har jätteont i kroppen.
Och när jag funderar över vad jag egentligen känner innerst inne när det gäller min bröstcancer, så blir jag skakig inombords.... FAN...det är verkligen skrämmande det här... CANCER....det händer ju inte mig!!
Det händer ju andra...ni vet bekantas släktingar och grannar o så...
Men satan i gatan...det hände ju även mig...för även jag är ju någons bekants släkting eller granne..eller hur?!
*nickar o kollar runt*

Det svider i magen och jag känner hur hjärtat slår extra fort när jag tillåter mig tänka på det hela.
Om nån månad så ska jag på min första uppföljningskontroll, jag ska få reda på om strål och op stoppat "skiten".
Jag ska äta hormontabletter i 5 år, och det är ju inga problem, jag tuggar ju mängder av mediciner varje dag så det blir bara en extra i högen.

Medicinen kan precis som alla de andra jag äter ge mängder av biverkningar. Det är inget jag lägger ner så mycket energi på att grunna på eller känna efter om jag fått någon av dem, men jag kan ju inte blunda helt o hållet för det.
*spärrar upp ögonen*
Jag måste ibland känna efter om något känns annorlunda i kroppen, men jag måste erkänna att det inte är lätt.
Jag har så mycket värk, bortdomningar, stickningar, vallningar mm mm....

Jag blir så ledsen när jag inser att mitt liv slösas bort på en skröpplig kropp som inte har något gott med sig överhuvudtaget!!!
När jag trodde att det inte kunde bli värre så blev det värre än jag kunnat föreställa mig i min vildaste fantasi.
Och jag har livlig fantasi!!!

Jag är rädd när jag tänker på att det faktiskt också kan bli så illa att min cancer inte försvunnit, eller att den kommer tillbaka och jag kanske nästa gång måste ha cellgifter eller i allra värsta fall inte överlever!!
*känner mig skakis*
Förstår ni varför jag inte vill tillåta mig själv att fundera på cancern?!

Kan ni förstå att jag svarar att jag mår bra när ni frågar hur jag mår, för att jag inte vill må dåligt?
Fattar ni att jag vill se så frisk ut som möjligt för att ni inte ska tycka synd om mig eller tycka att jag är gnällig och självupptagen?
Hänger ni med på att jag INTE VILL VARA SJUK?!

Men det är just det jag är...*suckar*...jag har en sjukt eländigt skröpplig kropp i en kropp som bara skriker "JAG VILL VARA FRISK!!"

Men hörrni....jag är också fullt medveten om att det finns mängder av människor som är såå mycket sjukare än vad jag är. Dödligt sjuka!!!
Och det är nog det som delvis ligger o gnager i mig, att jag inte kan tillåta mig att verkligen känna den oro och ledsamhet tillsammans med smärtan inuti mig för att jag inte vill att folk ska tro att jag tycker synd om mig själv eller att jag ska ta plats......*nickar*
Jag tänker inte ta den platsen heller...jag tänker inte stå o gnälla om nån frågar hur jag egentligen mår....
*skakar bestämt på huvet*
För jag tror att om jag tillåter mig att göra det, så kommer jag nog bli oerhört deprimerad och på nåt vis tillåta det sjuka ta överhanden. Det tänker jag inte tillåta, jag måste verkligen tro o hoppas att jag en dag blir friskare och kommer att känna livskvalité...även om jag kan erkänna att jag verkligen inte kommer ihåg den dagen jag kände livskvalité eller var smärtfri sist!!!


Men jag kommer ihåg när jag slappnade av sist och bara var.....
Det var i förra vecka då jag och Manen var iväg på den SPA-resa jag fick av honom i födelsedagspresent i december.
VANN utanför Lysekil tillbringade vi 2 dagar på. Floating, massage, god o nyttig mat, sköna sängar, varma pooler och sköna ång o torrbastuer...hmm heter det så förresten?!?! Jaja...ni fattar vad jag menar...
Det var underbart och jag hoppas verkligen att vi kommer att göra om detta igen!!
För mig är detta en oerhörd lyx, att få rå om sig själv, bli ompysslad och inte behöva stressa eller behöva tänka på matlagning o annat!!!

Tack Älsklingen min för 2 underbara dagar på VANN!!




Jag längtar efter livskvalité!!!

Jag hoppas verkligen att ni får vara friska och krya, vara lyckliga och leva livet!!!

Jag önskar er alla ett långt friskt och underbart liv!!!!

Var rädda om er och skäm bort era kroppar emellanåt



Kram

Moschi