Jag HATAR telefonsamtal sent på kvällen...

..det brukar oftast betyda dåliga nyheter. Iaf när man har koll på var ungarna är och det inte är de som ringer.

Igår kväll ringde min mor....*blundar o känner hur hjärtat dunkar hårt i bröstet*
Genast blev jag orolig över VEM av dem som inte är ok och vad det kan vara.
De är lite till åren komna och min far har Alzheimers, så det är ju inte utan att jag börjat bearbeta tankarna kring att ens föräldrar faktiskt inte kommer finnas kvar i all evighet!!
*ser allvarlig ut*

Döden dyker ju upp när den själv väljer att göra det...(för det mesta, ibland får "han" ju hjälp på traven oxå)...och även e gånger man tror att man är något förberedd, så är man inte det.
*tar ett djupt andetag*

Döden är sällan välkommen.... Men jag kan förstå att svårt sjuka ibland längtar efter den. Svår smärta och en kropp eller en hjärna som inte hänger med längre kan göra att Döden är en befrielse.
Som anhörig eller nära bekant kan man hålla med om att den är det...för den som blir befriad.
För alla som finns kvar och ska bearbeta sorgen och ta tag i alla bestyr kring begravning och allt ståhej som måste göras efter en bortgång, för dem är det ett enda stort, svart, tungt moln som ständigt hänger över en och påminner om att den person man nyss haft nära, aldrig kommer att komma tillbaka.

Den tomma andra delen av dubbelsängen, den tomma köksstolen, kontorsplatsen, bilen som står i garaget o inte längre kan köras...så många saker påminner om att man aldrig får hålla någons hand eller höra den trygga bekanta rösten igen...
*pustar ut*

Igår var jag rädd för att det skulle komma, men så var det inte... Men rädd blev jag.
Telefonsamtalet gällde min mosters man, jag kallar honom för min morbror, han hade blivit dålig och fick köras till sjukhus i ambulans.
*torkar en tår*
Det högg till i hjärtat för denne man har stått mig nära i alla år. Han och hans hustru fick aldrig egna barn och det har visat sig i både stor barnkärhet och bitterhet.... Tänk att inte kunna få barn...*ryser*

Idag åkte jag hem till min moster och efter ett antal telefonsamtal till sjukhuset och bekanta, så fick jag till slut höra hans röst i luren.
*tårarna rinner*

En svag, trött mansröst som var väldigt tagen efter en stor operation inatt väste tyst i luren..... Åh så skönt det var att höra ändå!!
Han kunde själv ringa upp och orkade tala en liten stund. Denne gamle man som varit med om så mycket hårda tag fysiskt sett, hade ännu en gång lurat Döden....
*räcker ut tungan åt den eländiga Döden*

...fast det känns på nåt vis fruktansvärt egoistiskt...Hur mycket ska hans kropp tåla?!
Han har själv uttalat att han inte vill leva längre... fyy, det är så svårt att höra!
*blundar och tänker på alla hans små egenheter*

Om man inte orkar längre när man är så gammal och så sjuk, så kan jag FÖRSTÅ att Döden kan vara efterlängtad, men jag VILL INTE ändå...jag vill inte att folk jag gillar, nära o kära, släktingar, vänner och andra bekanta..jag vill inte att de ska försvinna och att vi aldrig ses igen....vad vi vet iaf!!
*snyter mig*

Livet är allt bra knepigt... så mycket man inte förstår meningen med.
Vad är meningen med livet?!
Är det någon som kommit på ett bra svar på den frågan?!
*tittar runt*

Dela gärna med er av det svaret i så fall....

Kram
Moschi